Britta Strokirk med personal

Galopptränaren som började som rävfarmare

Bakgrunden var rätt ovanlig för en blivande stortränare, som Britta Strokirk blev. Hennes pappa drev en bokhandel i Skövde. Det var till och med en av landets få hovbokhandlare. Han blev dock en förlorare i 20- och 30-talets många börskrascher.

Britta Strokirk hade andra intressen och de ledde henne vidare. Hon har själv berättat:

”Jag ville helst av allt syssla med hästar och rymde därifrån till Ljungbyhed, Det blev kanske inte så mycket hästar till att börja med för jag startade där en rävfarm och därefter blev det någon hönsfarm. Inget av dessa projekt blev någon ekonomisk succé. Så småningom fick jag anställning hos ryttmästare Wiedesheim-Paul, som hade hästar på Ljungbyhed. Han flyttade över sin verksamhet till Ulriksdal i början av 30-talet och jag följde med.

Därmed inleddes vårt mer än tjugoåriga och mycket framgångsrika samarbete, t ex en oavbruten räcka av segrar under en tioårsperiod 1943-1952. Efter 1954 tog jag själv över rörelsen och jag hade över 30 hästar. Bestämmelserna sade att varje anställd inte fick ha mer än 3 hästar var att sköta. Detta innebar att personalen kunde uppgå till ett 15-tal personer, det var fodermästare, hästskötare, lärlingar och jockeys. Och där fanns en rangordning, 1:a jockey, 2:a jockey och ibland även 3:e jockey.”

Detta berättar hon i boken ”Röster från Ulriksdal”, som gavs ut 1988 av Alice Günther, som var kulturantikvarie i Solna, där Ulriksdal låg.

Britta Strokirk med personal. Längst till vänster i övre raden står ställföreträdaren Wiking von Schantz och närmast honom förstejockeyn Kurt Narr. Bilden tagen under andra halvan av 50-talet. Foto: Bild i Syd/Sydsvenskan

 

Georg Wiedesheim-Paul var en välkänd ryttare, som med framgång tävlade inte bara i Skandinavien utan även i Tyskland. På Ulriksdal slog han sig ner som tränare 1933, och dit följde alltså ’fröken Strokirk’ som hon vanligen kallades, med.

Verksamheten var till en början begränsad och ”extraknäck” behövdes. Britta Strokirk berättade vidare i ”Röster från Ulriksdal”:

”För att dryga ut inkomsterna, började jag koka kola på nätterna. Jag bodde då de första åren i Ulriksdal, dvs i mitten av på 30-talet, uppe i Gula villan i Överjärva. Här fanns i köket en marmordiskbänk, som kom väl till pass. Av min mor hade jag lärt en del om godistillverkning och dessutom hade jag genomgått Margareta-skolan i Göteborg, så kunskaperna fanns. Så jag satte igång med tillverkningen och lyckades få avsättning för mina produkter. Jag levererade godsaker till Svenska Amerikalinjen och till Broströmarna i Göteborg. Det här ”extraknäcket’ höll jag på med ca 15 år.

Då jag blev min egen 1954 tyckte jag att det föll sig naturligt att kalla stallet ”Stall Britta-Kola”. Hästarna hade mörkbruna täcken med namnet ’Britta-Kola’ i gult.”

Britta Strokirk i Ulriksdalsmiljö. Arkivbild

Detta var Alice Günther så fascinerad av att hon verkade för att installera ett galoppmuseum på Ulriksdal, som skulle kallas Stall Britta-Kola.

Tydligen gick försäljningen så pass bra att hon i mitten på 30-talet kunde skaffa sin första galoppör, Svarta Cobran, en svart valack efter Runnymede-White Liner. Denne finns porträtterad på tavlan nedan – som tidigare publicerats på Jockeyklubben Forum:

Stall-Britta-Kolas Svarta Rudolf vinner den 31 augusti 1935, riden av Willy Wodke, före Östan, Radimska och Nemesis. Konstnären heter Rolf Nystedt.

 

Georg Wiedesheim-Paul var svensk tränarchampion åren 1943-1952 men 1954 fick karriären ett tragiskt slut. När Wiedesheim-Paul fick besked om att han led av obotlig cancer beslöt han att avsluta sitt liv och gick bort den 5 oktober 1954.

Britta Strokirk var väl preparerad och tog över rörelsen. Redan följande tävlingsdag på Ulriksdal den 10 oktober kunde hon leda in sin första vinnare, som var tvåårige Kis Royal (e Daily Mail). Hon fortsatte framgångsrikt i företrädaren spår och kunde redan året därpå, 1955, glädjas åt att vinna Svenskt Derby med den otippade Clarke, som än i dag har oddsrekord i derbyt. Det noterades på Dagens Nyheters förstasida så här:

Clarke vann till oddset 143, 41 och med tvåan Skyrock blev komben 5 908,60. Men Clarke (e Hartlake) var ingen tillfällig ’fluke’ utan vann flera storlopp i Britta Strokirks träning, vilket framgår av listan nedan av hennes många storlöpningsvinnare:

Jockeyklubbens Jubileumslöpning
Light Star 1956, Majano 1967

Svenskt Derby
Clarke 1955

Svenskt Oaks
Little Zita 1955, Grandharba 1957, Lycaste II 1958, Sametist 1966, Be Good 1968, Queen Bee 1969

Svenskt St Leger
Clarke 1955, Chanteclair 1956, Scottish Hunter 1958, Sandwichman 1960, Camillo 1962, Vicke 1967

Svenskt Kriterium
Condor 1956, Gara 1958

Vinterfavoriternas Pris
Chanteclair 1955, Dandolo 1959, Camillo 1961, Be Good 1967

Kapplöpningssällskapets Stora Pris
Clarke 1955, Clarke 1956, Scottish Hunter 1958, Dacapo 1964, Donald Duck 1965, Vicke 1967

Norskt Derby
Chanteclair 1956, Majano 1967

Oslo Cup
Donald Duck 1964

Norskt Kriterium
Be Good 1967

Genom Chanteclair (e Chanteur II) fick hon den stora äran att få en inbjudan till det då internationellt välkända storloppet Washington DC Memorial i USA, där hingsten gjorde en fullt godkänd prestation.

Fyra gånger blev Britta Strokirk tränarchampion: 1958, 1959, 1964 och 1967. Några år senare började hon trappa ner verksamheten och slutade som tränare 1973. Hon avled 1989, 83 år gammal.

BFE

Scroll to Top