Ur Uppis fotoarkiv: Täby Galopps räddare

 

 

Carl-Bertel Nathhorst hade varit VD för Scana-Vabis i Södertälje under många år, 1940-57. Men sedan vändes hans håg till riktiga hästkrafter. I slutet av 1950-talet skaffade han sina första galopphästar som sattes i träning hos Thure Assarsson på Ulriksdal, en av banans veteraner.

(Foto ovan: ”Täby-kungen” Carl-Bertel Nathhorst är värd för kung Gustav VI Adolf på Täby Galopp.)

Nathhorst blev också engagerad i Kapplöpningshästägareklubben, där han gjorde gott ifrån sig, så gott så när den nya Täby Galopp-banan gick i konkurs våren 1962 efter blott halvtannat års verksamhet kom han att få axla ett nytt stort uppdrag.

Staten hade stora fordringar på Täby Galopp genom att den beviljat dåvarande ägaren Stockholms Kapplöpningssällskap en statlig kreditgaranti på 3 miljoner kronor.

Men staten var angelägen att verksamheten skulle fortsätta, Finansminister Gunnar Sträng uttryckte det så här: ”Det är löpningssäsongen som ger intäkter”.

För att staten skulle stödja och delvis finansiera den fortsatta verksamheten, krävde den att nya krafter skulle ta över ledningen. Det skedde genom ett nytt bolag, Täby Galopp AB. Ordförande i detta blev Carl-Bertel Nathhorst. Han hade lovat att stödja bolaget med en halv miljon kronor i driftkapital.

Som ordförande i TGAB kom Nathhorst att verka till 1971.

Under tiden växte hans galoppstall. Han kallade det Stall Q och använde en marinblå dress och marinblå mössa med guldtofs.

1963 kunde han leda in den första klassiska triumfatorn in vinnarcirkeln. Det var stoet Pomperipossa (e Gilles de Retz), som han själv fött upp. Hon segrade i Jockeyklubbens Jubileumslöpning, tränad av Thure Assarsson.

Pomperipossa var en egen uppfödning, liksom många andra av hans hästar. Uppfödningen skedde i nära samarbete med Margareta och Allan Wettermark på Vasaholm i Skåne. Där skaffade han granngården, som kallades ”Pompehus” efter hans smeknamn.

Jubileumslöpningen vanns även 1970 och 1971 och stonas motsvarighet Diana-löpning 1970.

Flest storloppstriumfer noterade han i Vinterfavoriternas Pris. Det skedde sex gånger: 1960, 1962, 1968, 1969, 1970 och 1971.

Den första derbysegern dröjde till 1971, då Spring Fever, nedspelad till 1,70, lätt tog hem derbyt på Jägersro. Även Spring Fever (e Silly Season) var uppfödd av ägaren och som många av dennes hästar ”född i purpur”, för att travestera ett engelskt uttryck. Spring Fever hade även segrat i Jockeyklubbens Jubileumslöpning.

Carl-Bertel Nathhorst leder in Spring Fever efter derbysegern 1971. Till höger tränare Derek Thain och hustru Vera.

Nathhorst hade nu börjat använda privattränare. Under flera år var det Derek Thain, som hade ansvaret. 1972 ersattes han av Anthony Rawlinson (senior), som fick fram en ännu mer imponerande vinnare i Moonbeam (efter nya Vasaholmshingsten Hornbeam). Moonbeam hade även vunnit Dansk Derby och kom på hösten att segra i St Leger.

Moonbeam fick ett lysande karriär och triumferade i Stockholms Stora Pris både 1974 och 1976 och i Kapplöpningssällskapets Stora Pris 1973. Men då hade Margarweta Wettermark tagit över träningen.

Moonbeam var Stall Q:s bästa häst – i konkurrens med Sterling Bay (e Grey Sovereign), som dock var distansbegränsad och nöjde sig med att hemföra Jubileumslöpningen. Samma säsong besegrade han dock även den äldre milereliten i Gösta Dalmans Memorial, tränad av Derek Thain.

Mycket engagerad i sporten blev även hans dotter Lena, som red framgångsrikt som amatör, och noterade flera segrar med Hägerneholmsuppfödningen Osman (e Adam). Hon fungerade under några år som tränare för stallet innan hon så småningom gifte sig och fick namnet Bailey. Med maken flyttade hon till USA.

Lena Nathhorst-Bailey

 

Carl-Bertel Nathhorst trappade ned galoppengagemanget mot slutet av 70-talet och kom att ägna sig att annan ”ideell” verksamhet. När han för Moderna Museets Vänner köpte in en dyr Picassomålning till museet väckte det stor medial uppmärksamhet.

Den sista hästen som tävlade i de mörkblå färgerna hette Eldorado (e Caliban). Han vann Tvååringarnas Stayerprov 1978 och var tvåa i Svenskt Derby året efter, halvannan längd efter norskfödde St Remi. Ingen dålig slutpunkt.

Björn F Eklund

Scroll to Top