Sveriges största ägare och uppfödare av galoppörer

Vår redaktör Björn Eklund har en djup kunskap om galoppens historia. I den här betraktelsen om Hägerneholms Stuteri får vi även ta del av en del av hans egen bakgrund.

 

Tillåt mig inleda med en personlig utvikning:

Det var söndagen den 5 november 1950 som jag för första gången såg galopptävlingar. Det var på Jägersro. På programmet stod bland annat Svenskt Kriterium och Malmö hösthandicap. Trots bara några plusgrader var det en fin dag.

Detta skulle kunna vara öppningen på en lång berättelse om 70 år inom galoppsporten, som åskådare, kalenderbitare, funktionär, styrelseledamot, konsortiedelägare, sportchef, generalsekreterare, ledamot i internationella galoppförbundets styrelse, hedersledamot i europeiska galoppförbundet, mottagare av Jockeyklubbens förtjänstmärke, författare till galopphistoriska böcker och skribent i galopptidskrifter. Dock inga bragder på hästryggen.

Men den berättelsen skulle knappast bli någon kioskvältare, och låter väl skrytsamt. Dessutom behöver man i min ålder inte längre några CV-dokument.

Därför får det här bli en annan berättelse om de två personer som väckte mitt galoppintresse. Först och främst är det min pappa, som var hästintresserad sedan han som hästburen rekryt i Ystad fick två tjänstehästar, Fiametta och Nagonda, som han ofta talade om.

Det hippologiska intresset kom att slumra några år tills han i sin egenskap av skatteexpert på länsstyrelsen i Stockholm, fick besök av en bekymrad hästägare, som behövde hjälp. Det fick han uppenbarligen, för hästägaren blev en god vän, som så småningom kom att ge min pappa uppdrag som revisor på sin bilfirma (som sålde Jaguar och Renault).

Hästägaren hette Eric Fredlund och höll på att skapa Sveriges största fullblodsstuteri, Hägerneholm.

Även sedan vi flyttat från Stockholm till Lund upprätthålls kontakten med Eric Fredlund, ”farbror Eric” och hans fru, ”tant Naimi”. Ofta satt vi i hans loge i travläktaren på Jägersro, en plats som jag inte gillade riktigt, eftersom man då såg hästarna bakifrån på upploppet.

Några dagar sommaren 1952 bodde vi på Hägerneholms gästhem och väcktes varje morgon av att fem-sex hästar gick i bredd i full galopp på träningsbanan utanför. Ett mycket bättre sätt att vakna på finns knappast. Jag minns också att farbror Eric ställde upp alla sina ryttare, så att jag och min bror fick hälsa på dem. Några av dem det året var Stefan Kajari, Michael Weiszbach, Olle Torndahl och Artur Björnstedt.

Min pappa blev aldrig hästägare. Det närmaste han kom var att han agerade ombud åt Eric Fredlund på en åringsauktion. ”Vet folk att jag är intresserad, stiger priserna genast”, som han anförtrodde min pappa.

Eric Fredlund var däremot hästägare sedan mitten av 1940-talet. Han hade dock även haft hästar tidigare. De var dock ardennerhästar, ett intresse som han förde vidare till Hägerneholm – en gård som tidigare hette Väster Arninge och låg i Täby kommun.

Ardenner på Hägerneholm, vars huvudbyggnad syns i bakgrunden.

Det som gav honom insteg i galoppbranschen – förutom bilarna som finansierade satsningen – var greve Claes Wachtmeisters bortgång i början av 1945. Denne hade drivit Knutstorps stuteri sedan början av 1920-talet och hade varit ledande uppfödare hela 22 gånger.

Eric Fredlund köpte så gott som hela besättningen – ja förutom en liten ”restauktion” i juli 1945 – då sex unghästar avyttrades. I besättningen ingick franskfödde avelshingsten Desiderio, som importerats till Skandinavien av skeppsredare Gösta Dalman (uppfödare och ägare till legendariske derbyvinnaren Hurricane 1951).

Desiderio var Eric Fredlunds stora favorit. Dennes begynnelsebokstav ’D’ ärvdes av alla fölen som föddes 1945. Även i fortsättningen fick alla hästar i samma årgång samma begynnelsebokstav. Så de som föddes 1946 fick namn på ’E’.

Alfabetet hann stuteriet gå igenom flera gånger, för sammanlagt föddes på Hägerneholm 1945-1985 drygt 400 hästar – om jag inte har räknat alldeles fel ganska precis 414.

Det började med 13 stycken 1945, varav nio dock hann bli födda på Knutstorp. Alla utom ett var efter Desiderio. Inget av dessa föl blev någon ”world beater” men redan i andra årgången föddes en stjärna i Esquire, fux med vita strumpor, liksom pappa Desiderio. Esquire startade 50 gånger som gav 20 segrar. Starterna var utspridda under sju säsonger, eftersom han också kom att verka som beskällare på Hägerneholm.

Esquire vann bland annat Kapplöpningssällskapets stora pris 1951, Grand Prix 1949, och Skånska Fältrittklubbens Jubileumslöpning 1950. Han var även trea i Svenskt Derby och Jockeyklubbens Jubileumslöpning 1949.

Esquire. Foto: Hägerneholm.

Men det var inte i varje årgång som det föddes en ’Esquire’. Uppfödningen fick större kvantitativ betydelse än kvalitativ.

Men som Kurt Graaf skriver så här i sin stora avelsdokumentation ”Galopp – kapplöpningar och fullblodsavel” om Eric Fredlund:

”Han hade sedan slutet av 1940-talet även varit tränare av stuteriets hästar och räddade därigenom den tynande verksamheten vid Ulriksdals galoppbana. Antalet anmälda hästar som innehades av andra ägare var ofta allt för litet för att ekonomiskt garantera en meningsfull verksamhet. Hägerneholm fyllde då oegennyttigt på med sina hästar, så att tävlingarna fick ett acceptabelt deltagarantal. Hästarna var väl tränade men kanske inte alltid förberedda för alla löpningar de måste starta i.”

Den allra största årgången som föddes på Hägerneholm var M-årgången 1954. Då fick stuteriet ta hand om 34 föl. De flesta, 16, var efter nye hingsten Casanova – far till derbyvinnaren 1949, Amigo. 11 var efter ett annat nyförvärv, den italienske Adam och tre efter Desiderio. Sedan några år tillbaka hade stuteriet också satsat på att importera dräktiga ston, mest från England.

Men även tävlingshästar köptes in utifrån. Danske Ivanhoe (e Patton) vann Svenskt Kriterium 1955 och likaledes danske Jack (e Husson) segrade i Gyllene Hästen och S:t Eriks Pris 1954.

Men framför allt importerades en av de bästa hästar som någonsin kommit till Sverige, engelske Norse (e Pappageno II). Han kom hit som 4-åring 1953 och visade god klass men det var året därpå som han blommade ut för fullt och vann Oslo Cup, en löpning som han triumferade i även 1956. Det året hemförde han även Stockholm Cup i internationell konkurrens. Bland andra segrar kan nämnas Skånska Fältrittklubbens Jubileumslöpning och Skandinavisk Grand Prix. Totalt blev det 26 segrar på 55 starter. Han ställdes också upp som beskällare på Hägerneholm.

Eric Fredlund med Norse efter seger på Övrevoll. Foto: R Johnsen

Norse’s bästa avkomma blev Wat 62, som segrade i Vinterfavoriternas Pris 1964, var tvåa i Stockholms Stora Pris och trea i Jockeyklubbens Jubileumslöpning 1965.

Men även de egna uppfödningarna visade framfötterna på 1950-talet, särskilt två ston, dels Korvett efter holländske derbyvinnaren Marjolet, som hamnade i Sverige efter kriget, och dels moderlivsimporten Nonarca (e Precipitation), De vann Stockholms Stora Pris respektive Dianalöpning.

Triumph på Täby Galopp 1965. Janos Török gör sig beredd att rida. Foto Einar Andersson.

Stuteriets kanske bästa uppfödning föddes 1960. Det var Triumph, vars far Queen’s Proctor importerades som löphäst men hade större framgång som avelshingst på Hägerneholm.

Triumph var en sprinter vars mor Java egentligen inte stod längre än 900 meter. Vid denna tid var antalet sprinterlöpningar av klass mycket få. Så han fick ge sig ut över längre sträckor och vann Stockholms Stora Pris 1966 – till 27 gånger pengarna Distansen var då 1800 meter.

Triumph tävlade under sju säsonger och segrade 22 gånger. Tre gånger skedde det i Stockholm-löpning, som reds över 1200 meter. Sista segern togs som nioåring.

Trots ett starkt temperament blev Triumph framgångsrik även i aveln. På Hägerneholm lämnade han två klassiska vinnare. Key Note vann 1976 Jockeyklubbens Avelslöpning och Mih-Tung 1978 års Dianalöpning. Båda hade sålts utanför stallet som åringar. Key Note triumferade under en lång karriär 27 gånger på 114 starter.

Key Note återvände efter löpkarriären som avelshingst till Hägerneholm, men då hade stuteriet minskat i hästantal och chanserna blev mycket begränsade.

Ytterligare en framgångsrik avkomma till Triumph var Kapten Moss, som i Hägerneholms ljusblå-vita färger kom till start 79 gånger och segrade vid 18 tillfällen. I sadel Gunnar Nordling, vid tygeln Kid Sundh och tränare var Henry Meisel, en av de tränare stuteriet anlitade sedan Eric Fredlund själv slutat träna. Andra var Åge Paus, Ragnnar Helmer och Leif Rydh. Foto: BFE.

En annan högklassig uppfödning, som såldes som åring redan 1958 var Popular (e Casanova), som stod som segrare i Stockholms Stora 1963. Popular tog sin sista seger som 11-åring. Stockholms Stora vanns även av en annan son till Casanova, Quantas. Denne var dock inte född på Hägerneholm.

Hägerneholms stuteri stod som ledande hästägare 11 gånger och ledande uppfödare 19 gånger.

Mot slutet av 1950-talet blev Eric Fredlund också engagerad i arbetet att finna en ny tävlingsarena efter Ulriksdal. Hägerneholm låg inte så långt från Täby Galopp. Eric Fredlund blev även pådrivande i själva byggnadsarbetet, vilket skapade en del kontroverser med byggfolket. Han var en kraftkarl, van att bestämma.

Själv minns jag ”Farbror Eric” som snäll och intresserad. Han lyssnade även på en ung kalenderbitare. Men alla hade inte den upplevelsen. Ett av hans barnbarn har beskrivit honom som stundom ’kolerisk’.

Hans hälsa förvärrades. Han drabbades av diabetes, som ledde till försämrad syn och att en ben måste amputeras. Trots det räddade han ett sto från att sparkas ihjäl av sin hysteriska mor, något som gav honom tidningen Expressens bragdmedalj 1962.

Han dog 1971, 72 år gammal.

Stuteriet drevs vidare av hans hustru Naemi fram till 1984, då hon avled.

För mig kvarstår han som en ledstjärna in i den fantastiska galoppsporten.

Björn Eklund 2020 11 11

Stuterichefen Eric Fredlund kollar fölningsalmanackan. Foto: Einar Andersson
Stamfadern på Hägerneholm, Desiderio född 1935 i Frankrike efter Rustom Pascha-Rayonnante II e Sans le Sou. Han var championhingst i Sverige 11 gånger, 1946-50. Foto: Hägerneholm.
Scroll to Top