Claes Björling är med sina 91 år landets tvelöst äldsta aktiva galopptränare. Kanske en av de äldsta i världen? Få människor har gjort sig så förtjänta av Jockeyklubbens förtjänstmärke som han.
(bildtext ovan: Claes Björling efter seger för Stonefield Flyer på Bro Park den 9 februari i fjol. I sadeln Kaia Sofie Ingolfsland. Foto Elina Björklund, Svensk Galopp.)
– Jag känner mig mycket ärad, understryker Claes Björling, när vi ringer upp honom och gratulerar.
– Jag har ju hunnit med en del under åren, konstaterar Claes, som hunnit bli 91 år men fortfarande är aktiv som tränare. Jag har fyra hästar i stallet, men några börjar bli en del till åren. Kanske kan det bli något yngre nytillskott från England.
– Men detta är ett egoistiskt intresse. Jag vill ju vinna. Men jag har hu haft många hästar i guld- och silverklassen, där det ibland är tunt med starthästar och då har jag gått in och stöttat löpningarna.
Skribenten konstaterar att det är tur att det finns sådana egoistiska intressen; det är en viktig förutsättning för galoppsporten och all annan sport.
– Men, påpekar Claes, jag har tagit på mig en hel del styrelseuppdrag också, både i Täby Galopp AB och Galoppförbundet.
– Fast det allra viktigaste jag gjort är nog att jag var med och introducerade Breeders’-löpningarna i Sverige. Det började med en middag i Vellinge i Skåne hos hästägaren Tommy Mårtensson. Breeders’ Cup i USA hade precis startat och vi ville göra något liknande i Sverige.
– Jag kontaktade SFAF. Sedan blev det ett möte hemma hos mig i Stocksund och så bildade vi en förening. Vi erbjöd Jägersro att arrangera löpningen, men de tackade nej. Ville inte ha någon konkurrens till Derbyt. I stället gick erbjudandet till Täby Galopp. Vid ett möte där deltog bl a Åke Hallman, Berndt Tollebäck och Galoppförbundets ordförande Lars-Erik Tillinger. Vårt förslag antogs efter någon mindre korrigering. Och så kom Breeders’ Trophy att ridas för första gången 1989.
– Utan Breeders’ Trophy tror jag att svensk avel haft svårt att överleva.
Claes galoppintresse väckte redan i barndomen.
– Jag brukade besöka Skånska Fältrittklubbens sekretariatet på Norra Vallgatan i Malmö, för där arbetade i olika omgångar kontorister som var väninnor till min mamma. Och då brukade jag få gratisbiljetter till Jägersro. Då talar vi om de sista krigsåren. Jag minns namn som Ruth Tengbladh, Ingrid Jerre och Anna-Lisa Sandberg.
Intresset växte och utvecklades till att rida som amatörryttare, först med förankring på Åby i Göteborg och sedan Jägersro. Sammanlagt vann han åtta löpningar på 78 starter som amatörryttare.
Efter några utlandsår tog Claes ut en proffstränarlicens 1973, samtidigt som han drev företaget Best Friend i hundfoderbranschen. Det sålde han med god förtjänst så småningom och flyttade till Italien med sin italienfödda hustru Jole och fortsatte träna framgångarikt, så framgångsrikt så det väckte avund bland de inhemska företrädarna. Reglerna snävades åt och Claes flyttade tillbaka till Sverige, där han fast etablerade sig på Täby Galopp och numera Bro Park. Fast det hann bli ett några år på den nya banan i Mijas i Spanien också.
Vilka hästar minns du helst?
– Den store sprintern Prairie (e Posse), som vann ett listed race på San Siro i Milano, Anbari (e Muhtarram), som vann Mijas Cup, ett miljonlopp, och förstås Banzhaf (e Rare Performer) som hemförde Pramms Memorial två gånger (1998 och 1999). Det kunde ha blivit en tredje gång, om inte en konkurrent tagit benen på honom i första svängen. Det kostade den vinnande ryttaren 2 000 kronor.
Den mycket minnesgode Claes Björling kunde fortsatt uppräkningen, för det är många segerrika hästar som vunnit i de vit-bruna ägarfärgerna. Ofta har det varit aktiva högt upp i åldrarna. Precis som deras ägare/tränare.
– Jag är dock inte stallet varje morgon längre. Genom internet kan man ju göra det mesta när det gäller anmälningar och följa löpningarna här hemma och i utlandet.
Björn Eklund