Denna gång vill vår fotograf Stefan Uppström slå ett slag för hindersporten och det gör han med bilder på en av efterkrigstidens bästa hinderhästar, Koh-I-Noor, som här ses vinna Rydboholm-steeplechase den 26 juli 1959 på Ulriksdal, med Ragnar Helmer i sadeln.
Tvåa på bilden och i mål var danskfödde Tambour, med Björn Zachrisson på ryggen. Koh-I-Noor gjorde under 11 säsonger 92 starter. De flesta, 74, på hinder.
Det började bra på släta banan. Han debuterade som tvååring den 22 juni 1952 och vann direkt. Han var ensam debutant. Men därmed är det positiva sagt. Det startade nämligen bara tre hästar i loppet och de andra två fick göra många försök innan de vann sina maidensegrar. Koh-I-Noor reds av Leif Rydh, då en lärling som red ut med 50, 5 kilo
Jag var själv på plats men minns inte löpningen, däremot programbladet. På den tiden trycktes programmet utan att ange ryttare, eftersom startanmälan skedde först två dagar i förväg. Därför innehöll det tryckta programmet alla anmälda hästar, och det var inte mindre än 23 i denna löpning. Mest denna dag. Så det var många att stryka bort.
Koh-I-Noor föddes hos Ragna Billing i Västergötland, där hon hade en gård söder om Hjo. Hon hade startat sin verksamhet 1949, året innan Koh-I-Noor föddes. Dennes mor, Si Si, var en hygglig löphäst, men lämnade inte mycket annat i aveln. Ragna Billings bästa avelsston blev Lady Dove och Maratta, från vilka senare hästar som Lovey-Dovey respektive Nicke stammade. Efter Ragna Billings död 1964 övergick verksamheten till Margit Åbjörn, för att sedan återgå till familjen Billing.
Koh-I-Noor tränades under hela sin karriär av Gösta Wahlberg som varit i yrket ända sedan 1926. Valacken ägdes av Lilian Beil, som var Wahlbergs ställföreträdare och sedan tog över stallet.
Koh-I-Noor gjorde 18 starter på släta banan men bara en av dem resulterade i seger – debuten. Men när fuxen som treåring 1953 fick pröva hinder blev det annat ljud i skällan. Han vann en gång, med Lasse Bergström på ryggen, och var tvåa tre gånger.
Året därpå blev det tio hinderstarter som ledde till segerfotografering tre gånger, alla med Bergström i sadeln.
Detta hade varit i häcklöpningar men året därpå, 1955, fick Koh-I-Noor pröva de fasta hindren i steeplechaser. Tre av tillfällena resulterade i segrar, bland annat S:t Eriks Pris (som han vann även 1957 och 1959). Detta år och även det tre följande var han ”runner up” i Gyllene Hästen, vars segerpokal han – eller rättare sagt Lilian Beil – tog emot 1959.
Den dagen, den 20 september, var det för övrigt V5-spel för första gången på Ulriksdal.
Sammanlagt blev det 28 hindersegrar, vilket ger en segerprocent på 38.. Endast en gång gick han omkull i någon av sina 74 hinderlöpningar.
Sista säsongen på banan blev 1962, då han tolv år gammal på nio starter tog två segrar.
Båda med Ragnar Helmer i sadeln – liksom vid de flesta tillfällena i karriären. Helmer är den hinderryttare som erövrat flest hinderchampionat i Sverige, inte mindre än 14 styck.
Koh-I-Noor med Lilian Beil och Ragnar Helmer, iförd hennes vita dräkt med bruna prickar
Koh-I-Noor var fallen efter Light o’Love, som då var 22 år gammal men hade haft en framgångsrik avelskarriär. Bland andra lämnade den gode derbyvinnaren Clubman Junior. En framgångsrik hinderrepresentant var Moonlight.
Och varför Koh-I-Noor? Ingen synbar namninspiration från hästens släktingar. Koh-I-Noor är en av världens dyrbaraste diamanter, som numera befinner sig i engelska kungahusets ägo. Namnet betyder ’berg av ljus’. Den är på 106 karat. Riktigt så mycket skimrade inte hästen men hans prestationer var av hög karat.
BFE Mars 2021
