När galoppen var större än travet – så startade Jägersro: Del 1

Den här säsongen blir den näst sista på Jägersro Galopp. Efter säsongen 2027 så finns det ingen fortsättning planerad.
Björn F Eklund minns en epok som går i graven.

Det återstår två år av Jägersros tid som trav- och galoppbana. Som sådan har den funnits i nästan 125 år och har en stor plats i den svenska galopphistorien.

Starten skedde 1907 på det som tidigare var egendomen Jägersro, fem kilometer söder om Malmö. Namnet Jägersro fick den efter lantbrukare Jäger som i slutet av 1800-talet ägde de markområden som köptes in.

Varken galopp- eller travsporten var särskilt stor vid denna tid men galoppsporten var inte okänd, efter tidigare insatser för att introducera sporten. Första försöket skedde redan 1814 i Göteborg som ett led i firandet av både gamle kungen Karl XIII och den blivande Karl XIV, som båda var på plats. 

Galoppinslaget i det veckolånga firandet hade sin rot i de stora engelska affärsintressen som fanns i hamnstaden Göteborg. Galopptävlingarna blev mycket populära men ledde inte till någon direkt fortsättning. Det skulle dröja innan nya banor invigdes Det skedde 1831 då tävlingar genomfördes både i Stockholm (Ladugårdsgärdet) och Skåne (Rydebäck söder om Helsingborg).

I motsats till Göteborgsförsöket levde nystarten vidare, inte minst för att det bildats en gemensam överorganisation med det pampiga namnet Patriotiska Föreningen för Sveriges Hästcultur. Det handlade i allmänhet om en eller par tävlingsdagar om året. Men i slutet av 1840-talet var pengarna och entusiasmen slut. 

Tjugo år senare hade nya intressenter fångat upp tråden från förr, nu under en ny centralorganisation, Allmänna Svenska Kapplöpningssällskapet, med uppbackning både från kungahus och de burgna klasserna, men framför allt från kavalleriregementena.

Tävlingsorterna var som tidigare framför allt Stockholm (fortfarande Ladugårdsgärdet) och Helsingborg (nu regementsområdet Berga). Några är senare tillkom en bana i Göteborg (liksom 1814 centralt i Göteborg på Heden). Andra försök gjordes i Norrköping, Linköping och senare Strömsholm och Ljungbyhed.

De första tävlingarna i Malmö ägde rum 1878, då i Arlöv. Där tävlades det årligen under tre år på ett område som kallades Spillepengen (ett område på gränsen till Malmö, som skiftat ägare flera gånger mellan de båda kommunerna och fungerade som en “spelmarkör” mellan dem). Sedan blev det tyst i Malmöområdet, fram till 1889, då man funnit att Exercisfältet i Limhamn kunde vara lämpligt. Där anordnades årliga evenemang till och med 1906 (1896 blev det till och med dubbla dagar).

Nya banan uppmärksammades i rikspressen

Tävlingarna på Limhamnsfältet hade visat att det fanns ett publikt intresse att följa löpningarna, som reds av officerare och amatörryttare. Samtidigt ville travfolket hitta ett lämpligt banområde. Dessa intressen förenades genom samarbete mellan galoppens sekreterare friherren och översten Bror Cederström och travets byggmästare Christian Lauritz Müller (som fortfarande hedras genom storloppet Müllers Memorial).

Därmed är vi framme vid Jägersro, där banan för första gången kom till användning 1907. Det började med travlöpningar den 20 maj, varefter det tävlades den 23 och 29 samma månad.

Första gången galoppens gräsbana kom till användning var den 14 juli, en varm söndag. Fem löpningar anordnades, varav tre steeplechaser och en häcklöpning. Det var en dramatisk premiär.

I första löpningen fick Claes Cederström benet avslaget vid starten och var ”därmed ur leken för året”, enligt Skånska Fältrittklubbens jubileumsskrift som gjordes 1938. Greve Clarence von Rosen som vann första löpningen föll senare på en jordvall och bars bort med hjärnskakning – vilket inte fick honom att avstå från att rida nästa tävlingsdag. I den sjö på innerbanan som var ett hinder i steeplechaserna lämnade löjtnant Claes Cronstedt sin häst och föll.

Den nya banan uppmärksammades även i rikspressen. Dagen innan premiären tippades alla loppen i Dagens Nyheter. Sammanlagt startade 31 hästar. 

Tre av de fem vinnarna fann skribenten: greve Clarence von Rosens egenuppfödda Tea Cup i premiärlöpningen, löjtnant Knut Hamiltons Mayors Walk i den andra löpningen och löjtnant Erland Boströms Grisons i fjärde.

Nästa dag ägnade tidningen nästan en hel spalt åt evenemanget, även om anslaget inte var så positivt: ”Ledsam invigning av Malmös nya kapplöpningsbana” med underrubriken ”Flera olyckshändelser”. 

Dagens Nyheter utkom vid denna tid med bara fyra (visserligen stora) sidor. Av vilka två innehöll annonser och tillkännagivanden och bara två åt nyheter, så galoppsporten måste ha tillmätts stort intresse. 

Det första året genomfördes fem tävlingsdagar, tre på sommaren och två på hösten. De följande åren begränsades tävlingstillfällena till två eller tre dagar men ökade det till fem.

Det hade sina speciella orsaker. Ekonomin var svag de första åren. Inte minst inom travsporten, där det som regel travades tre gånger om året. Under tre år blev det inga arrangemang alls. Sedan 1897 var allt spel på totalisator förbjudet. 

Detta ledde fram till ett ägarbyte. Skånska Fältrittklubben, som varit ansvarig för tävlandet i Skåne allt sedan starten 1888, tog 1916 över samtliga aktier i Skånes Galopp- och Trafbana. Detta berodde huvudsakligen på Clarence vin Rosens stora förmåga att samla in pengar. Det var också på hans förslag som Svenskt Derby och Kriterium tillkom 1918 för att ge svenska uppfödare bättre förmåga att avyttra sina unghästar. von Rosen blev också ordförande i Skånska Fältrittklubben, så stockholmare han var.

Löpningen var därför bara öppen för i Sverige, Danmark och Norge födda treåriga hingstar och ston. Den skandinaviska prägeln behöll den framtill 1995, då den även öppnades för icke-skandinaviskfödda hästar. Det väcker alltjämt mycket kritik från de svenska uppfödarna.

Voter vann det första Derbyt

Det första Derbyt som reds söndagen den 1 juli lockade mycket folk till banan. Dagens Nyheter skrev så här:

”Jägersro har i dag haft sin hittills största dag, den svenska kapplöpningssporten sitt första derby. Allt Skånes hästfolk och många tusen personer från skilda håll i provinsen samt ett respektabelt antal danskar mötte upp för att åskåda det stora evenemanget. Den skånska adeln var talrikt representerad med starkt militärt inslag. På den kungliga tribunen rådde också kolossal trängsel. Kronprinsparet hade kommit från Sofiero och Prins Carl med gemål och familj från Torup. När därtill vädret var det gynnsammaste, en idealisk högsommardag, funnos alla förutsättningar för verklig festivitas över tävlingarna.”

Svenska Dagbladets beskrivning var inte sämre:

”Vänner till den ädla hästafveln i vårt land och till vårt kapplöpningsväsende ha all anledning att i dag med tacksamhet erinra sig de män tack vare hvilka i främsta rummet svenskt Derby kan löpas, friherre Cederström och byggmästare Müller för deras grundläggande arbete och uppoffrande insatser vid Jägersrobanans tillkomst och grefve von Rosen vid banans bevarande åt vår svenska hästsport och hans energiska verksamhet för skapande af Derbymeetinget.”

Derbyt var den tredje löpningen för dagen och vanns av favoriten Voter (e Foundling), uppfödd av ryttmästare Carl Stjernswärd på Widskövle i Skåne. Tränare var Axel Thorngren som flyttat från Klampenborg, där han varit championryttare, till Jägersro 1913. Ryttare var engelsmannen Jimmy Allen, vars ritt signaturen G.W.P. (som stod för Georg Wiedesheim-Paul), i Sydsvenskan kommenterade så här:

”Visserligen är det lättare att vinna på bästa hästen, men manéret på hvilket Allen vann var förstklassigt. Trainer Thorngren har med denna derbyseger visat att han fortfarande håller till på toppen av skandinaviska trainers.”

Distansen var förstås 2400 meter som i den klassiska löpningen på Epsom i England. Åtta hästar startade.

Några veckor tidigare hade Voter vunnit det danska Derbyt på Klampenborg åt sin ägare underlöjtnant Zenon de Przbyszewski-Westrup, som kom att göra karriär i den svenska diplomatin. Det polska namnet kommer från hans far och det svenska från hans adoptivfar i Lund.

Derbydagen föregick av tävlingar också dagen innan, då Svenskt Kriterium reds för första gången. Liksom I Derbyt blev det en favoritseger genom danske Pascha (ägd av kammarherrinnan G Howden-Rönnekampf. Pascha var efter Yildiz-Kiosk. I sadeln satt Emil Funch, som senare blev tränare. Sex hästar tävlade över den 1000 meter långa (eller korta) banan.

Även om Svenskt Derby satte Jägersro Galopp rejält på kartan – för att använda ett populärt nutida uttryck – var utvecklingen långsam de första åren. Det blev visserligen åtta dagar 1919 men sedan stannade tävlingsverksamheten vid 4-5 dagar fram till 1924, då förbudet mot totalisatorspel tagits bort av riksdagen. Året efter höjdes antalet till åtta.

Men ännu mer återhållsamt var tävlandet på den nya banan i Stockholm, kallad Stockholm-Järvfa, som öppnades 1919. Där handlade det i allmänhet bara om några få dagar. Men även där fick spelmöjligheterna fart på verksamheten. 1926 genomfördes tio tävlingstillfällen både på Jägersro och Ulriksdal som blev namnet 1922.

Hindersporten fick dödskyssen 1980

Under dessa år förändrades hästmaterialet. Fortfarande dominerade löpningar för hinderhästar på banorna. Sporten bars i stor utsträckning upp av officerare vid kavalleriregementena. Men genom ett försvarsbeslut av riksdagen 1925 minskade antalet kavalleriregementen från åtta till fyra. Kvar i Skåne blev bara K2, Skånska kavalleriregementet i Helsingborg, som var en sammanslagning av Skånska husarregementet, K5, Skånska dragonregementet, K6 och Kronprinsens husarregemente, K7.

Som konsekvens passerade antal slätlöpningar dem på hinder redan 1926. De var 121 respektive 73.

Hindersporten på Jägersro fick dödskyssen 1980, när en stor banomläggning gjordes. Gräsbanan revs bort och ersattes inledningsvis av träflis. Några försök att rida häcklöpningar i början på 90-talet på den dirttrackbana som senare infördes blev rätt misslyckade.

Ett av syftena med omläggningen 1980 var att förlänga säsongen, som brukade sluta i början av november. Någon större förändring blev det dock inte.

Större betydelse fick förändringen av den bana, där man ridit i högervarv, till en bana i vänstervarv. Upploppet kortades också vilket ledde till att målgången skedde längre bort från publiken. Med tiden kompenserades det med allt bättre TV-täckning av löpningarna.

Det är i dag nästan lika ovanligt att se någon följa tävlingarna med kikare som att tidigare se någon rida med skyddshjälm.

Men fram tills nedläggningen av hindersporten var den inte utan betydelse på Malmöbanan.

Den steeplechase som reds på derbydagarna samlade nästan alltid de bästa hinderhästarna.  Många år kallades den H M Konungens Pris. Hinderkejsaren Bataclan (e Rural), ägd av lundabon Manfred Arnkloo, vann steeplechasen Bror Cederströms Memorial inte mindre än sex år i följd på 40-talet. 

Bataclan var född i Belgien. Det var även Yvan le Barbu, som var 30-talets största hinderdominant. På Jägersro hemförde han 16 hinderlöpningar åt sin ägare, malmödirektören Alfred Österlund i Stall Bassano (namnet taget från en annan belgisk häst).

Belgien är tyvärr i dag ett av de europeiska länder där sporten nästan är bortsopad, 

På 60-talet infördes ett nytt storlopp kallat Spencer Cup med hög prissumma. Här firade den danske Tudor (ex Tudor Scarlett) stora triumfer. Denne var uppfödd hos stora danska stuteriet Scarlett, uppkallat efter hjältinnan i filmen ”Borta med vinden” på 40-talet. Hästen hette då Tudor Scarlett, men stuterinamnet opererades bort när danske uppfinnaren Karl Kröyer blev ny ägare.

När Tudor (e Owen Tudor-Great Exception) segrade i Spencer Cup 1966 besegrade han nio konkurrenter och vann överlägset. Vinnaroddset var 1,00, alltså bara pengarna tillbaka. Förstapriset för Tudor var satt till 18 000 kronor, vilket var mer än vad ett tredjepris i Derbyt hade gett.

Denna korta sammanfattning av hindersporten på Jägersro kan ses som en utvikning men motiveras av dess stora betydelse för uppbyggnaden av den svenska kapplöpningssporten, inte bara på Jägersro utan på samtliga kapplöpningsbanor. Som bekant har sporten inte bara försvunnit på Malmöbanan utan numera rids den bara på Bro Park och en gång om året på Strömsholm. Framtidsutsikterna ser magra ut.

George Killick anlände 1925

Utvecklingen för slätlöpningarna var desto starkare. Derbyt var startskottet och totospelet smörjmedlet. Även om det ibland kärvade.

Men när Derbyt reds för andra gången 1919 var intresset fortfarande stort. Favorit var välstammade danska stoet Dronning Wilhelmina (e King William), vars seger beskrevs så här i Dagens Nyheter:

”Den ädla drottningen slog sig igenom och vid upploppet visade hon den ståtligaste syn svensk kapplöpningspublik bjudits, hon slog sin trots en rasande konkurrens sin värste medtävlare, Rien, med en god hästlängd.”

Hon reds till seger av dansken Emil Funch, som i tidningen uppges också vara tränare. Uppgifter om tränare återgavs vid den tiden inte i officiella årsböcker.

1921 års derbyfält räknade bara fyra startande – vilket är det lägsta antalet startande som löpningen sett. Från och med 30-talet har antalet sällan underskridit dubbla siffror. 

Löpningen vanns av svenskfödde German (e Anschluss), som gav Jimmy Allen hans tredje derbyseger. Han satt även i sadeln på 1920 års triumfator, Kinnekulle (e Black Auster). Båda tränades av Axel Thorngren, som även svarade för vinnarna 1923 och 1927, Printonan Boy (e Printonan) och Morgan (e Carpathian). Den senare som vann även Dansk Derby ägdes av Erik Tham, vars blå tröja med gult axelskärp även prydde German. 

Under resten av 20-talet vägde det jämnt mellan dansk och svensk uppfödning. Danska hästar vann 1924 (Vallö e Minsterley), 1925 (Larkspur e Roli Poli), 1928 (Carlsminde e Alan Breck) och 1929 (Larch e Mapleton). Svenska segrar togs 1926 av Tarzan (e Carpathian) och Morgan (e Carpathian).

Den bäste a v dessa var förmodligen Carlsminde som var en son till 1919 års vinnare Dronning Wilhelmina och den mest överraskande Tarzan som gav ett vinnarodds på 36,33. Så var också Derbyt hingstens enda seger. Han reds av den svenske jockeyn Bror Persson. Tränare var George Killick en av Jägersros mest långvariga tränare.

Till Jägersro kom Killick 1925 via en ryttarkarriär via England, Belgien, Nederländerna (där han tyglade fyra Derbyvinnare), Tyskland och Danmark. Förutom några år på den nya Åbybanan var han Jägersro trogen fram till 70-talet. Så sent som vid 76 års ålder tyglade han sin egen Little Ann i en löpning på Åby.

Ägaren Josef Berghoff hade även innehaft Printonan Boy, som reds av tyskättade Alfred Bendt.

När 30-talet bröt in var det i stort sett slut på de blågula framgångarna. Under de tio åren från 1930 segrade nio danskfödda hästar. Den enda svenskfödda triumfatorn var Taxinge II  som var uppfödd på Taxinge Näsby stuteri i Sörmland. Han tränades av Gustav Adolf Westerström på Ulriksdal, reds av Paul Saager och ägdes av Herr Wepe (vilket stod för Pierre Fränkel).

Fuxhingsten var uppfödd av Ernst Sjögren, en betydelsefull man i svensk galopphistoria. Som treåring var sonen till Danger och Printed Right obesegrad i fyra starter. Bland annat vann han Jockeyklubbens Jubileumslöpning och Stockholms Stora Pris, det senare mot äldre konkurrenter.

En skånsk skribent kommenterade Taxinge II:s seger:

”I sportsligt hänseende kunna vi glädjas oss åt andra framgångar än våra egna, t o m åt stockholmarnas. Fastän vi önska icke vilja förneka, att detta ofta självgoda och bornerade släkte tär rätt hårt på våra eljest så pålitliga nerver.”  

Totalt startade Taxinge II elva gånger och vann sju. Dessvärre tränade han inte vidare efter treårssäsongen utan gjorde bara en misslyckad start. I fullblodsaveln fick han begränsad framgång.

Av de danska vinnarna kan särskilt nämnas 1935 års vinnare San Francisco (efter danskfödde Lystrup) och 1936 års vinnare Cavallo (e Le Voleur), som båda tränades av Percy Waugh på Klampenborg. De fick också viss framgång i aveln liksom vinnaren 1938 Lundtofte (e Tremola, ytterligare en vinnare från Percy Waugh).

Förutom dessa tre var Percy Waugh även ansvarig för Larch (e Mapleton), Nils (e Batobn Rouge), Skirner (e Gunnel) och Hallo (e Coloramo). Deras segerår var1929, 1933, 1944 respektive 1946.

Men den framgångsrikaste trettiotalsvinnaren korades 1939. Det var Marsk Stig, som visserligen var född på andra sidan sundet men kom i svensk ägo som åring, hos Alfred Österlund i Stall Bassano, som tidigare ägt hinderhästen Yvan le Barbu. 

Marsk Stig var liksom Lundtofte efter danskstationerade Tremola. Tränare var Axel Thorgren, som lämnat Jägersro 1938 efter att tröttnar på att växla stallplatser mellan Jägersro och Ulriksdal i takt med säsongen.

Detta år flyttades Derbyt från sin plats som lopp tre i programmet till fyra. Dessutom reds en försökslöpning, Derby Trial för första gången. Den vanns också av Marsk Stig.

De svenska derbynederlagen hade blivit ett begrepp som ledde till många heta diskussioner. En falang tyckte att derbyt skulle flyttas till Ulriksdal, medan en annan ansåg att Stockholms Stora Pris skulle stängas för treåringar, eftersom löpningens prissumma lockade många att formtoppa sina treåringar. Men som bekant bestod Derbyt på Jägersro och gör så. I två år till.

Redan under 20-talet hade Derbyt blivit banans såväl sportsliga höjdpunkt som den ekonomiska. Publik- och sportutfallet denna julisöndag hade en avgörande betydelse för överlevnaden.

Även om solen inte alltid sken, så kom publiken till Jägersro med kungafamiljen i spetsen, trots att de danska framgångarna kunde ha en avkylande effekt. Derbyt 1930 drabbades av hällregn som närmade sig skyfall och året innan föll regn strax före löpningsstarten. Ändå mötte 4 000 åskådare upp.

Men derbydagen 1930 fick lite extra support vid sidan av huvudlöpningen. För i steeplechasen startade arvprinsen Gustaf Adolf på sin populära irländska hinderhäst Clan Robert, dock utan framgång. Ekipaget tvingades bryta löpningen. 

Fast ur uppfödarsynpunkt var det värre att Derbyt slutade med seger för danske C.L.O.C. (e Jean de France), vars namn var ett resultat av ägarintressena fanns hos De Danske Spritfabrikker, som var en stor sponsor på Klampenborg. Bästa svenska deltagare fick nöja sig med tredjeplatsen.

“Glänsande dansk dubbel”

Dagens Nyheters rubrik denna derbydag, ”Glänsande dubbelseger för de danska hästarna vid Svenska Derbyt”, kan alltså ses som en rubrik för i stort sett hela årtiondet. 

När Marsk Stig 1939 passerade mållinjen, så gav det de danske en ledning med femton segrar mot sju för hemmanationen. 

En av dem som försökte analysera de svenska derbynederlagen var Claes Wachmeister, ägare till Sverige största fullblodsstuteri Knutstorp i Skåne. 1939 gav han ut boken ”Fullblodsavel och galoppsport” som ambitiöst går igenom den svenska galoppsporten, inklusive derbyhistoriken. 

Han polemiserar också mot den då kände journalisten V J, Verner Jacobsen, som ibland rått de svenska uppfödarna att överlämna inköpen av hästar i England till konkurrenterna i Danmark. Det underliggande budskapet var att danskarna är skickligare. Det argumentet krossar Wachtmeister. Han medger att det danska klimatet är bättre, men i övrigt är skillnaden minimal. Sålunda hade svenska hästar vunnit Kriteriet 18 gånger av 21 och Stockholms Stora Pris 8 gånger av 10.

Slutklämmen blir ”Vad vore naturligare än att vi behålla derbyt för oss själva? Det vore osportsligt och dumt. Vi behöva jämförelsen för att komma oss upp. Men vad som kan göras är att hjälpa hästägarna till bästa möjliga pris, så hjälpa de uppfödarna vidare att arbeta upp våra hästar och banförhållanden, publikintresset etc. Men detta göres ej genom att vid alla tillfällen underblåsa missnöjet.”

Vad Claes Wachtmeister och hans kollegor skulle anse om öppnandet av Svenskt Derby på 90-talet är inte så svårt att gissa. 

För övrigt valdes greven på Knutstorp till ordförande i Skånska Fältrittklubben 1941, efter Claes Cederström, en post han behöll fram till sin död tre år senare.

Åter till 1939 års derbyvinnare, Marsk Stig, som visade sig vara en av de bästa som hemförde det ”blå bandet”. Som fyraåring och femåring triumferade han i några av de största svenska löpningarna som Stockholms Stora Pris, Skånska Fältrittklubbens Jubileumslöpning och Malmö Hösthandicap (under 64 kg). Han var även tvåa i Grand Prix. Också på hemmabanan i Köpenhamn firade han triumfer. Där var hans störste konkurrent skeppsredare Gösta Dalmans franska import Hussen (som blev far till ”derbyvinnarnas derbyvinnare” Hurricane).

Marsk Stig köptes in som beskällare av Svenska Staten. Men som statlig beskällare fick han konkurrera med nya importer som Darbhanga och Slide On och han fick inte tillgång till de bästa stona. Fast han lämnade sin beskärda del av vinnare.

Första målkameran köptes in 1948

Som bekant tog den danska derbyhegemonin snabbt slut. Andra världskriget försvårade förbindelserna över sundet. Sporten levde visserligen vidare men under svårare betingelser. 

En av konsekvenserna blev sju svenska derbytriumfer under 40-talet mot tre danska. Bland de svenska var två riktiga champions, 1942 års vinnare Gunga Din och 1947 års Clubman Junior.

Gunga Din (e Doctor Dolittle) vann förutom Derbyt sex andra segrar 1942, bland annat Jockeyklubbens Jubileumslöpning, Stockholms Stora Pris, Kapplöpningssällskapets Stora Pris och Grand Prix (före Marsk Stig). Tränade gjorde Gustaf Adolf Westerström på Ulriksdal. Han vann därvid Derbyt för tredje året i rad (tidigare med helsyskonen Birgit och Jack).

Clubman Junior (e Light o’ Love) segrade i sex lopp under treårssäsongen och löpte tvåa i St Leger och Kapplöpningssällskapets Stora Pris samt trea i Jockeyklubbens Jubileumslöpning. Tränade gjorde Georg Wiedesheim-Paul, som tagit över kronan från Westerström, som lämnade yrket efter säsongen 1942.

Båda dessa hingstar fortsatte att tävla framgångsrikt under sin fortsatta karriär. Clubman Junior segrade sju gånger som fyraåring och fick liksom Gunga Din en mer än godkänd avelskarriär. Inte minst som hinderförvärvare till hästar som Cintram och Gunga First respektive Connie. Hägerneholms Connie vann Gyllene Hästen två år i rad och nyttjades även som beskällare.

Efter de första 32 avridna svenska Derbylöpningarna fördelade sig segrarna med 18 för de danska hästarna och 14 för de svenska, således mycket jämnare än ett decennium tidigare.

Men trots att den största ”produktleverantöreren” Dansk Fuldblodsstutteri inte längre stod till de danska uppfödarnas förfogande växte nya privata stuterier fram och det blev nu möjligt att göra begränsade importer till landet – samma gällde för Sverige.

A/S Dansk fuldblodsstutteri upprättades under 1910-talet. Drivande kraft var Gustav Adolf Clausen-Kaas som även var grundläggare till Klampenborgs Galoppbana, som invigdes 1910.

Kring 1940 stod Dansk Fuldblodsstutteri som starkast. Där huserade fem avelshingstar, bland annat flerfaldige championhingsten Gunnel (e Captain Cuttle), och 56 avelsston som var utstationerade runt om i landet bland aktieägarna.

Stuteriet hemförde sammanlagt fyra svenska Derbyn: C.L.O.C. 1930, Irish Captain 1937, Lundtofte 1938 och Marsk Stig 1939.

Stuteriets huvudsäte låg Rävehöjgård i Lundtofte, norr om Köpenhamn.   

De lättade importrestriktionerna efter kriget gav omedelbart resultat. Stuteriverksamheten på Flyinge, som haft sin bas i en donation (P-O LIedbergs donationsfond) fick stöd av Svenska Staten, vilket bland resulterade i det nämnda inköpet av Darbhanga (som blev far till tre derbyvinnare under 50-talet) men även av dräktiga avelsston som Amacita, som blev mor till 1949 års derbyvinnare Amigo. Hon blev även mor till två derbytvåor, Stratos 1953 och Amarant 1955).

1948 inköptes en målkamera för 33 000 kr. Det var första gången en sådan användes på Jägersro.

I Danmark lyckades man köpa en välstammad hingst som hette Farwater. Denne blev far till Far West som segrade i 50-talets första svenska Derby. Fast inte bara det. Han tog också hem Dansk Derby och Norsk Derby (precis framför min första favorit på turfen, Vendula).

Fotnot: Del II av “När galoppen var större än travet – så startade Jägersro” kommer att publiceras på fredag.

Björn F Eklund

---