dela artikeln
Eldsjäl med passion för dressfärger
Staffan Ohlssons galoppminnen sträcker sig drygt 75 år tillbaka i tiden, vilket inte är helt vanligt i en sport med snabb och hög omsättning av de som är verksamma.
— Fast mitt hästintresse sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden, eftersom min pappa var veterinär. Det var dock i Haparanda, som varken var eller är något galoppfäste. Men min far som var skåning ville längre söderut, så när jag var 9 år flyttade vi till Kalmar. Och då var det inte lika långt till galoppsporten, konstaterar Staffan Ohlsson.
— Första gången jag var på galopp var derbydagen 1946 på Jägersro. Familjen satt på travläktaren i början av upploppet. Ja, jag stod nere vid staketet när första löpningen, en tvåårslöpning, reds. Redan där kunde jag se att Clubman Junior (e Light o’ Love) skulle vinna, vilket jag meddelade familjen. Och blev stolt när det stämde. Sedan följde jag Clubman Juniors framgångsrika karriär. Han vann ju bland annat Derbyt det följande året.
— I Kalmar hade jag lärt känna Leif Rydh, som blev framgångsrik ryttare och champion fyra gånger. Genom honom fick jag sommarjobb hos tränare Gösta Wahlberg på Ulriksdal 1952. Jag blev både träckare och arbetsryttare.
Staffan Ohlsson fortsätter:
— Sedan blev jag hästskötare hos familjen Asker, där Johan var skicklig fälttävlansryttare och bland annat deltog i ryttarolympiaden i Stockholm 1956. Hans hippologiska intresse gick vidare till dottern Caroline Strömberg och dotterdottern Jessica Long. Hos familjen Asker arbetade jag under tre somrar.
Militärtjänsten gjorde Staffan på K4 i Umeå, som beriden soldat. Efter ett kort mellanspel på veterinärhögskolan valde han officersbanan och blev 1961 placerad på I 14 i Gävle, där hans chef blev Olle Barkander, som också var en framgångsrik ryttare i fältrittävlan.
Carla blev första galoppören
I samband med en kurs på Strömsholm blev han bekant med Lasse Swärd och K-G Göthberg, båda med gedigen galopperfarenhet. Där satte instruktören Måns Alexandersson upp honom i ett par tävlingsritter.
— Jag tävlade också några gånger – utan framgång – med min första egna galoppör, som hette Carla (e Hurricane). Hon köptes genom Georg Eriksson, som var privattränare för Eric Ljungberg, chef för grammofonbolaget Sonora, vilket gav honom smeknamnet ”Sjung och le”.
— Carla var ingen stjärna, men hon skaffade sig en ´hov´ i galopphistorien, då hon vann fjärde avdelningen vid ett av de första tillfällena, då man kunde spela på V5 i Sverige. Det var den 15 november 1959. Hennes seger rensade bort 43 av de 45 bongar som återstod efter tredje avdelningen. Efter sista avdelningen återstod bara ett system, som var värt drygt 170 000 kronor – vilket i dag skulle motsvara nästan 2,3 miljoner.
En betydligt bättre häst var den mångsidige Mohini (e Glacial), som Staffan blev delägare i tillsammans med uppfödaren Susanne Rademaker, som han kände sedan tidigare i Gävle.
Mohini vann Grand National
När Mohini avslutade karriären tio år gammal hade han segrat hela 35 gånger och gjort 84 starter. Oftast var det Patrick Wahl som red och Lars Bäck som tränade, men när Mohini 1990 utsägs till Årets Galoppör var det Rolf Wuscha som svarade för träningen. Det året gjorde Mohini 24 starter och vann hälften av dem, såväl på slätt, häck som steeplechase.
Mohini blev en oerhört framgångsrik hinderhäst med imponerande framgångar i de stora steeplechaserna Svenskt Grand National (1994), Jockeyklubbens Stora Pris (1992 och 1993), Gyllene Hästen (1992 och 1994) och St Eriks Pris (1992).
Projekt med jockeydresser
Förutom hästägandet har Staffan haft många uppdrag i sporten, som sekreterare och bibliotekare i Jockeyklubben, ledamot i galoppdomstolen på Täby och tävlingsledare på Strömsholm. I Jockeyklubben invaldes han 1994.
Men rubriken – Hur är det med färgintresset?
— Det vaknade redan 1946. När jag kom hem från derbydagen ville jag rita hästarna, att teckna var ett arv från min mor. Några bilder på hästarna hade jag inte men däremot fanns jockeydresserna beskrivna i programmet, så de blev lättare att rita.
— Detta intresse har bestått genom alla åren, fast nu kan jag använda datorprogram vilket underlättar. Just nu håller jag på med ett projekt som ska återge alla dresser i Skandinavien, så långt tillbaka jag kan komma.
Galoppsporten kan lätt skapa ett passionerat förhållande.
Björn F Eklund