dela artikeln
Carl Gustaf Wrangel: En galopp-pionjär
Omsättningen är hög i galoppsporten. Som Lennart Jarvén kommenterade efter Fiftyshadesfreeds seger i Göteborg senast: ”Man är inte bättre än sin senaste seger”.
Föddes man redan på 1800-talet är risken ännu större att bli bortglömd, men Carl Gustaf Wrangel, som föddes 1839, är mer värd än de flesta att bli ihågkommen.
Han verkade i en tid när galoppsporten var tämligen ny i Sverige och fördomarna många. Första tävlingsförsöket, på Heden i Göteborg 1814, gick inte till hävderna. Andra försöket som gjordes av Patriotiska föreningen för Sverige Hästcultur höll lite längre, men fick ge upp efter några år.
Efter en militär karriär på kontinenten återkom Carl-Gustaf Wrangel till Sverige 1863. Han studerade vid stuterier och träningscentra i England, Frankrike, Ungern och Tyskland 1863-1867.
Därefter bosatte han sig på släktgården Tolarp utanför Jönköping och startade en febril verksamhet. Han såg till att Sverige fick hit en professionell tränare, Ludwig Lienow 1870. Han importerade fullblodshästar och var engagerad som manager av flera kapplöpningsstall.
“Tidning för hästvänner” hade referaten
1868 grundade han den Allmänna
Nordiska Hästskötarskolan, vid Klämmestorp utanför Jönköping. Han svarade för stoimporterna till Dansk-Svenska Fullblodsaktiebolaget. Samtidigt gav han ut Tidning för Hästvänner, där bland annat alla galopptävlingar noggrant refererades. Av ekonomiska skäl fick både tidningen och hästskötarskolan läggas ned 1878 respektive 1884. Sammanlagt hade 434 elever gått igenom skolan.
Då engagerade sig i Wrangel i andra tidningar istället som Smålands Allehanda, Dagens Nyheter och Stockholms Dagblad. Därefter for han ut i Europa igen och gav ut galopptidningar både i Stuttgart och Berlin. Han ledde arbetet på stora stuterier i Ungern 1892-1896. Och dessutom var han chef för ett stort kapplöpningsstall på Hoppegarten i Berlin.
Klassifikation förekom icke
Han gav även ut den första svenska, eller rättare sagt nordiska, “Stuteriboken” 1872 och “Handbok för Hästvänner 1887”. Han skrev också en rad informationsskrifter. En av de mest omtalade hette ”Kapplöpningarne inför kritiken”, en kort ”afhandling” på 98 sidor. I den bemötte han dem som ansåg att kapplöpningar inte borde tillåtas. Hästar skulle användas i det militära och som arbetshästar, inte springa i kapp hette det i kritiken.
Den lilla skriften återfinns bland det värdefulla material som Björn Zachrisson har donerat till Jockeyklubben och Svensk Galopp. Skriften innehåller även en kort historik över sportens utveckling under 1800-talet:
”Patriotiska sällskapet lyckades icke öfverlefva året 1837. Sällskapets hastiga upplösning tillskrifves oklara begrepp om kapplöpningarnas betydelse, som då för tiden ännu voro rådande så väl i Sverige som Nordtyskland och Frankrike. Dels det sätt hvarpå sällskapet sökte tillämpa täflingsprincipen. Någon klassifikation af de täfvlande hästarna, åsyftande att inrymma chancer åt alla de olika, i landet befintliga hästklasserna, förekom nemligen icke.”
“Stänga löpningarna för den utländska aveln”
Vidare står det:
”Trettioett år senare, eller 1867, ansågo några vänner af den inhemska hästkulturen tiden vara kommen, att till ett nytt lif uppväcka den i Patriotiska sällskapets arkiv slumrande idéen. Allmänna Svenska kapplöpningssällskapet återupptog det arbete Patriotiska sällskapet hade nödgats öfvergifva.
Med det föregående sällskapets fel och förtjenster för ögat, lyckades det nya samfundet undvika de klippor, som vållat det första, välmenta försökets strandning. Hvarje proposition blev föremål för en mogen öfverläggning; sällskapets pris utdelades principmessigt endast till i Sverige födda, eller som 1-åringar införda hästar; med hvarje år blef klassifikationen strängare och fullständigare; alla hästar, äfven sådana som blifvit från utlandet införda, erhöllo sina särskilda löpningar; distanserna bestämdes så, att trainingen, täflingarnnes A och O, errhöllo en hittills okänd vigt, och den inhemska hästuppfödaren påmindes ständigt derom, att sällskapet endast väntade på hans medverkan, för att helt och hållet stänga löpningarne för den utländska afveln.”
Kom hem igen för 120 år sedan
Wrangel återkom till Sverige 1902, då han åter bosatte sig i Småland. Men galopp-uppdragen var inte helt slut. Han utsågs till ordförande i lokala skiljedomstolen på Lindarängen.
Han avled den 4 oktober 1908, 69 år gammal, efter ett rikt och betydelsefullt liv.
Sedan han engagerade sig i galoppsporten i början av 1860-talet, har sporten i Sverige levt vidare i alla år.
Visst vore han värd fortsatt uppmärksamhet.
Björn F Eklund