Galoppen i Sverige för 100 år sedan

”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna”.  Så börjar nationaleposet Fänrik Ståls Sägner av Johan Ludvig Runeberg. Det skrevs för snart 200 år sedan. Riktigt så långt sträcker sig inte mitt galopphistoriska intresse, men i ovissa tider som dessa kan det kanske vara upplysande att gå 100 år tillbaka i tiden, till 1924.

Det året var viktigt, för då fick riksdagsbeslutet året innan att häva förbudet mot totalisatorspel på kapplöpningar för första gången full kraft. Dessutom invigdes en ny kapplöpningsbana, byggd för ändamålet. Sådana händelser sker som bekant varje år.

1924 genomfördes 144 löpningar, fördelade på nio tävlingsarenor. Flest på Ulriksdal, som då genomförde sin sjätte tävlingssäsong, och på Jägersro som invigdes 1907. På Ulriksdal reds 41 löpningar och på Jägersro 48.

En alldeles ny bana invigdes detta år i Norrköping, kallad Lindö. Den var byggd för kapplöpningar och inte bara för militära ändamål, som banorna i Östersund, Linköping, Ystad, Helsingborg, Ljungbyhed och Kristianstad, andra tävlingsarenor detta år. Dessa var ofta mer eller mindre provisoriska, som banan i Linköping, där fem löpningar genomfördes annandag pingst på ett underlag som beskrevs som delvis djupt.

I en diskussion i Jockeyklubbens styrelse talade flera för att banan i Norrköping borde prioriteras före grannen i Linköping, vars bana beskrevs som ”underhaltig” av Jockeyklubbens vice ordförande, major Ernst Linder. Som själv var gammal hinderryttare,

Lindö invigdes söndagen den 15 juni i en väderlek som i Svensk Kapplöpningskalender beskrevs med ett ord: ”Ösregn”. Dagen inleddes med två slätlöpningar. Öppningslöpning över 1400 meter vanns av Ernst Sjögrens Cymbal (e Mephisto), som tränades av Willy Spademan, en ny tränare på Ulriksdal, som inbjudits till Sverige av Jockeyklubben från Tyskland.

Cymbal, en 3-årig hingst, ägdes och var uppfödd av Ernst Sjögren, vars betydelse för svensk galoppsport inte kan överskattas. Senare blev han bland annat förste ordföranden i Svenska Galoppsportens Centralförbund (SGC). Vid denna tid drev han uppfödning på Färjestadens stuteri utanför Norrköping, men skulle senare flytta verksamheten till Taxinge-Näsby i Södermanland, där han bland andra födde upp derbyvinnaren Taxinge II 1934 och 30-talets bästa svenska galoppör Sidenhuset II. 

Spademan ansvarade för ytterligare en vinnare denna dag, hinderhästen Hilderstone, medan Axel Thorngren, som varit tränare sedan 1910 sadlade ut Ethel May, som reds av lärlingen Bror Persson, till seger. Segern underlättades säkert av programvikten 41 ½ kilo, vilket var drygt 20 kilo lägre än toppviktade Trast.

Bror Persson skulle två år senare sitta upp i Svenskt Derby på maidenhästen Tarzan, som vann till oddset 36,33, ett rekord som stod sig länge, 31 år. Tarzan tränades av George Killick på Hindby vid Jägersro:

Den nya banan i Norrköping beskrevs så här lyriskt i Norrköpings Tidningar några dagar före premiären:

”Arbetet har bedrivits med rekordartad fart, – – – Att kapplöpningsfältet i och för sig blir en sevärdhet för staden hade en medarbetare i Norrköpings Tidningar möjlighet att konstatera vid ett besök därute. En vackrare plats får man leta efter och skall ändå ha svårt att hitta den. Så mycket är säkert, att en kapplöpningsbana inte kan tänkas få en mer makalös inramning med lummiga skogsdungar och längre bort utsikt över vatten och blånande berg.”

I Skåne levde Jägersro vidare…

Vidare hette det:

”Läktaren blir ganska imponerande med sin fil av loger och ovanför dem resa sig de tio bänkraderna mot höjden. Taket hålles uppe av sex massiva stolpar på vardera sidan och varje fog i byggnaden är bunden med järnbalk och bultar. Den är alltså mycket solid och kan bära åtskilligt mycket mer folk än de 800 som får rum där.”

Läktaren må ha varit ’solid’ men det blev tyvärr inte sägas om tävlingsverksamheten på Lindö. Det blev ett par tävlingsdagar om året – fyra första året – men trots höga ambitioner i Sveriges då största uppfödningsområde, avvecklades tävlandet några år in på 30-talet.

Men i Skåne levde Jägersro vidare – fram till våra dagar – trots stora svårigheter de första åren (dock inte lika svåra som för travet). Jägersros uppgång berodde inte minst på införandet av Svenskt Derby 1918, till vilket främst greve Clarence von Rosen var initiativtagare.

1924 års derby reds den 6 juli, då det rådde vackert väder och sol. Banan beskrevs som ’mycket god’. Antalet åskådare uppgick till cirka 4 000, bland vilka märktes det svenska kronprinsparet.

Sverige hade en knapp uppfödningsledning med fyra derbyvinster mot tre för Danmark. Detta år startade åtta fullblod. Alla svenskfödda utom ett som var danske derbyvinnaren Vallö (e Minsterley-Valona), som ägdes av greve Aage Moltke, tränades av Jens Carlsen och reds av P Grey. Hans favoritposition visade sig vara motiverad.

Aage Moltke var vid denna tid även ordförande i Foreningen til den Ädle Hesteavls Fremme. Hans ägardress var gul tröja med svart mössa. Han hade även vunnit det svenska Derbyt 1922 med Ministervaelde (e Minsterley).

En längd efter Vallö placerade sig Ernst Sjögrens Lock medan greve Beck-Friis Janus, som tidigare vunnit Jockeyklubbens Jubileumslöpning, slutade trea. Cymbal som vann Lindös premiärlöpning blev femma. 

Tre veckor senare reds Svenskt Kriterium, också på Jägersro. Lika stor favorit här som Vallö i Derbyt var löjtnant Erik Tamms Volga (e Carpathian-Miss Voter), som till oddset 1,27 segrade lätt före Mea, Florparaiso och fem andra konkurrenter. Axel Thorngren tränade och Emil Funch red. Volgas mor Miss Voter var en helsyster till den förste derbyvinnaren Voter (e Foudling).

Ägaren, löjtnant Erik Tamm skulle tre år senare vinna både svenskt och danskt Derby med Morgan (e Carpathian). Erik Tamm var även en framgångsrik ryttare, som blev champion 1921 med sju segrar.

1925: Optimism i galoppsporten

Men vinstrikaste häst 1924 blev Printonan Boy (e Printonan-The Merry Widow), som statade sex gånger och vann vid samtliga tillfällen. Det gav en sammanlagd vinstsumma på 9 450 kr. Största tillskottet kom från seger i nyinrättade Ulriksdals Stora Pris, som reds den 14 september på Ulriksdal. Det var en löpning för 2-åriga och äldre skandinaviskfödda hästar. Trots 65 kilo på ryggen, inklusive jockey Bendt, segrade hingsten lätt före 2-åriga kriterievinnaren Volga, som bar 51 kilo (inklusive ryttarens viktlättnad). Printonan Boy var kanske 20-talets bästa svenska häst, som även var framgångsrik i Tyskland.

Om tävlingarna den 14 september rapporterade Dagens Nyheter i en stort uppslagen artikel, krönt av en bild på vinnaren av Armé-steeplechase, Rasputin, som med ägaren Erik Tamm i sadeln överraskande vann före fem konkurrenter. Oddset blev 9,88.

En av favoriterna, derbytriumfatorn 1921 German, föll på ett av de första hindren och utgick.

Men, skriver Dagens Nyheter:

”Ulriksdals Stora Pris blev som väntat dagens clou. Volga var varm favorit men kunde ej infria förhoppningarna. Printonan Boy, som bar 10 ½ kilo mer än Volga och Mea, visade vilken verkligt högklassig häst han är, då han på denna distans kunde slå de lättfotade tvååringarna. Volga fick nöja sig med andra plats och Tåby I med tredje. Helt säkert är det ett lyckligt grepp av Stockholms kapplöpningssällskap att som i denna löpning låta olika årsklassers hästar få tillfälle att mäta sina krafter.”

Inför 1925 gick galoppsporten in med optimism. Plötsligt var sporten inte bara beroende av statliga anslag och hästägarinsatser. Nu kom mycket av verksamheten att täckas av insatser i de snabbt uppslagna totoluckorna på banorna. 

Utvecklingen som fortsatte en bra bit in på 30-talet, fick dock ett hack genom ett riksdagsbeslut 1925. Då beslöt politikerna om att dra in ett stort antal regementen, bland annat fyra av landets kavalleriregementen. 

Det kom att påverka hindersporten som förlitat sig mycket på rekryteringen av kavallerister till löpningarna, kraftigt. Men i gengäld växte tävlandet på de släta banorna. 

Björn F Eklund