Jakten på Superhästen

Vid årsmötet i the European and Mediterranean Horseracing Federation (EMHF) berättade Simon Cooper, som är ordförande i avelsorganisationen European and African Stud Book Committee, om arbetet att hindra genmanipulation genom dopning i fullblodsvärlden.

I sitt anförande konstaterade han att DNA kan införas, ersättas och förstöras på många olika sätt. Man kan på internet köpa verktyg som påverkar generna.
Simon Cooper berättade också om försök med möss i Australien, där forskningen ligger långt framme.

”Möss springer normalt ungefär 800 meter innan de fått nog. Men sedan några möss fått injektioner med uthållighetsproteinet PEPCK and genetiskt manipulerats orkade de springa i sex kilometer.”

Risken för att samvetslösa individer prövar att också gendopa kapplöpningshästar är uppenbar. Ingen gendopning har ännu inte upptäckts, men ”vi kan inte med bestämdhet säga att det inte har förekommit, eftersom vi i dag inte har några metoder för att testa om en häst har utsatts för genmanipulation”. Vilket naturligtvis är helt förbjudet i fullblodsvärlden.
Den mest riskabla perioden bland hästar är den mellan betäckning och födelse,

Gendopning skulle kunna förändra utvecklingen och locka dem som vill vinna galopplöpningar med kriminella metoder att få fram en oslagbar häst – en Superhäst.

Nazisternas hippologiska dröm

Drömmen att hitta en Superhäst är långt ifrån ny. Adolf Hitler och hans nazistiska medlöpare försökte under världskriget hitta en ”Super Pferd”. Men det handlade inte i första hand om fullblod utan om lippizanerhästar.

Elizabeth Letts skrev i sin bok ””The Perfecy Horse”: ”Precis som den nazistiska ideologin fuskade med pseudovetenskap när det gällde att skapa en mänsklig ’elitras’ trodde Hitler att man kunde selektivt avla hästar för att skapa de bästa, djärvaste och ’renaste’ krigshästarna i militärhistorien. Detta var inte bara en icke-akademisk önskedröm utan ett noggrant övervägt svar på landets blygsamma framgångar under första världskriget.”

”Genom första världskriget hade hästpopulationen minskat med hälften. Till det kom att de inflatoriska förhållandena i Tyskland gjorde det svårt att sälja och föda upp hästar.

Ytterligare börda medförde fredsbestämmelserna i Versailles som tvingade Tyskland att exportera hästar. Tyska ledare var övertygade om att de behövde mer hästar till krigsansträngningarna”, skriver Elizabeth Letts.

Hon hävdar också att 1938 använde tyska armén mer än 180 000 hästar och åsnor – och Hitler var övertygad om att det behövdes ännu fler.

Hitler utsåg hippologen Gustav Rau, som hade ägnat åratal åt att uppmuntra den tyska hästuppfödningsmarknaden att skapa en perfekt ren ”superhäst”. I det syftet hade Rau fastnat för de berömda lipizzanerhingstarna, som han trodde kunde framställa legioner av rena, vita militärhästar genom aggressiv inbreeding på bara tre år. ”Vi måste marknadsföra inbreeding av de bästa blodslinjerna”, sade han (Elizabeth Letts konstaterar att Rau inte förstod sambandet mellan genetiska defekter och inbreednng).

På Raus uppdrag började tyska soldater stjäla lipizzanerhingstar från berömda stuterier och ridskolor runt om i Europa. De var väl mottagna och behandlade. Det var ett märkligt utslag av den nazistiska ideologin, som var så omänsklig mot människor, att djur behandlades med stor omsorg och omtanke”, skriver Letts.

Runt 1942 hade Rau tillgång till så gott som samtliga topphärstammade lipizzanerhästar i världen.

Men nazisterna ville också förbättra det engelska fullblodet i Tyskland. När Frankrike ockuperades importerade eller rättare sagt stal tyskarna 600 kvalitetssston och flera ledande avelshingstar. Bland de senare var Pharis II och Brantome.

Stulna beskällare

Pharis II var föd 1936. Han var efter Pharos och ägdes av storhästägaren Marcel Boussac.

Pharis tävlade inte som unghäst och det blev bara tre starter i livet. Det var som treåring, då han segrade i Prix du Jockey Club (det franska derbyt) och Grand Prix de Paris. Sedan kom kriget i vägen för tävlingskarriären. Prix de l’Arc de Triomphe ställdes in på hösten 1939.

Han togs till aveln som fyraåring och blev mycket framgångsrik. Han lämnade bland annat fyra vinnare av Prix du Jockey Club och en Prix de l’Arc-vinnare. Han var championhingst 1944, 1950, 1951 och 1952 i Frankrike.

Men någon Superhingst kunde varken Pharis II eller någon annan skapa i Tyskland. Pharis lämnade dock ett championsto i Tyskland, Asterblüte. Hon vann tyska Derbyt, 1000 Guineas och Oaks 1946. Hon är mor i femte generationen till Prix de l’Arc-vinnaren Urban Sea,
Brantome (e Blandford) var äldre än Pharis. Han föddes 1931. Han var oslagen som två- och treåring i ägo hos baron Edouard Rothschild.

Bland Brantomes segrar kan nämnas franska 2000 Guineas, franska St Leger och Prix de l’Arc de Triomphe.

Både Pharis II och Brantome, liksom många av stona, kunde dessbättre återföras till Frankrike 1945.

Mer dramatik gällde lipizzanerhästarna. Men den 12 maj 1945 fördes 375 lipizzanerhästar från ett nazikontrollerat stuteri i Tjeckoslovaken till ett stuteri i Bayern. Det skedde genom ett märkligt samarbete mellan en tysk stuterichef och de amerikanska styrkorna. Båda parterna hade samma intresse att rädda hästarna från de framryckande ryska trupperna. De visste att ryska soldater skulle både skjuta och äta hästarna om de fann dem.

Den amerikanska insatsen fick starkt stöd av den berömde amerikanske generalen George Patton, som hade ett starkt hästintresse.

Underlag till artikeln har hämtats från Simon Cooper, British Horseracing Authority, tidskriften ”Trainer”, författaren Elizabet Letts och Google,

Pharis II, champion både på banan och i aveln, kidnappades till Tyskland, 1940-45. Foto Google.

Besök på Lipizzanerstuteriet Lipica i Slovenien, där bland annat Spanska Ridskolans i Wien hästar föds upp. Foto Toni Sturm

Save