Största konsortiet? I alla fall det långvarigaste

De kom inte från alla håll, för att låna Hans G Lindskogs klassiska uttryck, men närapå. De var dartkastare, de var aktiva i en av Stockholms största klubbar, de gillade att spela, de var målarmästare, läderhandlare och hade skilda bakgrunder. De flesta gillade hästar men långtifrån alla – men de blev det. De bildade 1975 Stall Örtagård. Med ett uttalat syfte. De skulle vinna Svenskt Derby två år senare. Med hjälp av vänner och vänners vänner blev de mer än 70 stycken.

(Bild ovan: Första segern för Stall Örtagård – genom Expedit – 1979. Foto Stefan Uppström)

– Som mest var vi nog 75 medlemmar, säger Mats Reidius, som blev en sammanhängande länk under de 30 år konsortiet fungerade. Men jag var inte med riktigt från början. Det var däremot Jan Kleerup, Jockeyklubbens nuvarande ordförande, som bekräftar:

– Jag tror att det var jag och Lars-Erik Broman (som hade egna stallet Stall Art) som drog igång stallet. Jag hade hållit till på Club Surbrunn och hade tagit lektioner på en ridskola.

Det var billigt att vara med, 50 kronor i månaden, så det gick relativt lätt att få ihop stallet, Man samlade ihop pengar under ett år och var sedan klara att köpa en ‘derbyvinnare’. Man hade då fått ihop 30 000 kronor.

– Vi röstade om vem som skulle träna och det blev Hans Adielsson. Han höll visserligen till på Jägersro, men det var ju derbybanan så det passade bra.

Hans åkte till Simontorps Stuteri, som drevs av Kirsten Rausing och där inhandlades Ashenden (e Solstice-Actress) vars syster Highlight, vunnit Svenskt Kriterium två år tidigare.

Men i boxen intill stod en åring som hette Cross Purpose, som Kirsten föreslog att stallet skulle köpa, enligt vad hon berättade flera år senare år. Till saken hör att Cross Purpose blev derbyvinnare 1977, men då i Stall PM:s färger. Ashenden blev ingen ‘world beater’. På fem starter blev det som bäst en andraplats. Hans Adielsson minns:

– Sedan fick han en sena och så var det slut. Jag förstår att det kom att diskuteras i Stall Örtagård. Så nära en derbyvinst… Så jag får jag får erkänna mig skyldig. Men min tveksamhet till Cross Purpose beror på att jag fick hans syster Cimbria i träning, när Vinzenz Vogel på Klampenborg gett upp. Cimbria var omöjlig att träna. När vi testade henne i ridhuset, ställde hon sig bara i mitten och grävde upp ett hål med hovarna. Hon hade ett allvarligt lynnesfel.

– Det var ett trevligt gäng att träna för. Inte minst minns jag Jan Kleerup som en fin man.

Sedan ville Örtagårdsgänget ha närmare till stallet och vände sig till Sam Friberg på Täby Galopp. Genom honom och hans pappa, tidigare tränaren Stig Friberg, köptes Expedit (e Andros-Caribela) in från Danmark. Han kom inte till start som tvååring men debuterade med en andraplats i januari 1979. Redan i starten därpå, den 28 januari, blev det första segern för Expedit och Stall Örtagård. Med Lotta Rudert i sadeln vann fuxvalacken över 1600 meter på halmbanan.

Referenten på Täby Galopp, Jan-Inge Olsson, hade svårt att hinna räkna in alla glada ägare som dök upp i vinnarcirkeln.

Någon mer segerlycka blev det inte för Expedit, som bland annat löpte oplacerad i Derby Trial. Den ett år yngre Katla (e Andros-Jarryl) hade heller inga större framgångar, men när hon köptes loss av några delägare och hamnade hos Hans Adielsson gick det desto bättre.

Inte heller det tredje inköpet från Danmark, All Luck (e Sherluck-Alley Ant) bidrog särskilt mycket till stallets intäkter. Desto bättre blev det fjärde danska nyförvärvet, Faster (e Caliban-Fabella). Hon kom från en stark mödernelinje. Modern Fabella vann både Mowerinalöb och Dansk Oaks och var tvåa i Svenskt Derby 1974. I aveln kom hon senare att lämna två danska derbyvinnare, Fabulous och Farandole. Köpet underlättades av att en av medlemmarna, Anders Hansson, var yrkeskollega med uppfödaren Bo Ejler Rasmussen, son till den framgångsrike hästägaren och uppfödaren Ejler Rasmussen.

Bättre med Faster

Efter en beskedlig start som tvååring, utvecklades Faster, i Sam Fribergs träning, som en av treårsårgångens bästa hästar. På femton starter blev det fyra segrar, bland annat i Derbyprovet, Oaks Trial och Park Hill-löpning (ett förprov till St Leger). Dessutom löpte hon tvåa till derbyvinnaren Rossard i Svenskt Oaks. Hon såldes sedan vidare till ”Labbe” Bromans Stall Art.

Både Mats Reidius och Jan Kleerup håller med om att Faster nog förblev Stall Örtagårds bästa häst.
– Men säger Mats, högre kapacitet hade egentligen polskfödde Otmar (e Erotyk-Omara), som hyrdes en säsong av tränare Hubert Doria.

Otmar hade vunnit polska derbyt men hade svårt att löpa upp till den formen i Sverige. Han hindrades av inre problem, men var femma i Oslo Cup 1985. Den placeringen tillsamman med en oplacerad start i Stockholm, gav honom en god bonus. Detta berodde på att de båda cuperna detta år var kopplade samman och få hästar ställde upp i båda löpningarna.

Stallets färger var svart tröja med silverhästsko, sillver mössa. Denna dress – liksom stallnamnet – hade han ärvts från amatörtränaren Tommy Schölander, vars bror Bosse var en av Stall Örtagårds tidigaste medlemmar. Bosse har hunnit bli 92 år, men följer fortfarande galoppsporten, berättar Mats Reidius.

En stor diskussion i föreningen rådde om hästskons placering. Skulle den vara riktad uppåt eller nedåt. Uppåt tyckte de flesta, eftersom ‘annars skulle lyckan rinna ur hästskon’.

Alla som sprang de följande åren i stallfärgerna blev inte vinnare oavsett hur hästskon var placerad den säsongen. Men till de segrande hörde:

Tass (e Belmont-Pravda) som vann två löpningar 1981, varav den ena var Diana Consolation, Nigra Lilium (e Glacial-Nigra Nymphea) som vann 1987, Alzanaz (Alzao-ClondulaW), som hemförde tre segrar 1991 och 1992, Sort Guld (e Sonnen Gold-Round Dance), vinnare 1994, Moreno (e National Zenith-Amourina), som segrade 1997, Blitz (e Milion-Singoalla) segrade både 2000 och 2001) och slutligen Chief Dancer (e Be My Chief-Czardas), som under åren 2003 och 2004 vann två löpningar.
Chief Dancer blev stallets sista häst.

Efter Sam Fribergs flytt till Jägersro var det många olika tränare som konsortiet kom att anlita. Hubert Doria har nämnts, andra var Leif Löfgren, Alec McLaren, Jonny Drews och Mischa Kahn.

Även om hästarna var det som verksamheten kretsade runt, fanns det många andra aktiviteter som stallet ägnade sig åt.

I källarlokalen Night Cap, som tillhörde en dartklubb på Roslagsgatan i Stockholm, arrangerades det månadsmöten med deltagande av galoppfolk som Sam Friberg, Leif Lövgren, Bernt Tollebäck, Åke Åsheim. Stuteribersök stod också på dagordningen.

Så sent som i slutet av 70-talet anordnades en rundvandring på Ulriksdal med Stig Friberg som ciceron. Trots att banan lades ner redan 1960, gick det fortfarande att gå runt hela banan. Stig Friberg tillhörde dem som djupt beklagade att tävlingarna på banan upphörde.

Stall Örtagård existerade således i 30 år. Varför lades det ner?

– Det var aldrig någon formell avslutning utan många medlemmar kom att ägna sig åt andra aktiviteter, berättar Mats Redius, men för många blev det en direkt fortsättning i Stall Sibirien, döpt efter stadsdelen där Night Cap låg), som kom att avla på tidigare Örtagårdsstoet Tass. Hon lämnade bland annat den gode Lansky (e Exceller). Han segrade nio gånger under karriären, medan Fidel (e Radetzky) tog fyra förstapris.

Många har lämnat galoppsporten för andra intressen, men det är inte bara Jan Kleerup och Mats Reidius, som har fortsatt engagemang utan även Ulf Byström, Torgny Rosell, Pontus Wicksell liksom artikelförfattaren.

Björn Eklund