När galoppen var större än travet – så startade Jägersro: Del 2

En allmän uppfattning var att treårshingstarna 1950 var en blek skara. Men det ändrades året därpå, då Hurricane blev det stora namnet. Den bruna hingsten startade fem gånger som tvååring, först i Axel Thorngrens träning på Klampenborg men under hösten hos nyblivna tränaren Margareta Cronhielm, som startat sin karriär i damlopp på Jägersro, både i galopp och trav. 

Hurricane gjorde fem starter 1950 och var etta varje gång. Bland segrarna märktes Svenskt Kriterium, Svealandlöpning och Vinterfavoriternas Pris. Som treåring återgick han till Axel Thorngren. I dennes träning blev det triumfer både i Dansk och Svenskt Derby, en dubbel som inte lyckats sedan Morgan lyckades med samma bedrift 1927. I Skandinavisk Grand besegrade han Amigo och Esquire, som varit etta respektive trea i Svenskt Derby 1949.

Sedan skulle han pröva vingarna i England. Men som utlänning mötte Hurricane omöjliga uppgifter i handicaplöpningar, där han hela tiden startade med högsta vikten enligt den tidens propositionsbestämmelser.

1953 återvände han till Skandinavien men hade tappat lite av sin briljans. Han gjorde två starter på Jägersro. I båda var han tvåa, i Skånska Fältrittklubbens Jubileumslöpning efter Eyebright (e Monsieur d’Ypres), som varit tvåa i Svenskt Derby 1948 bakom Skymaster och vunnit St Leger före stallkamraten Julianus.

Clarke – en riktig högoddsare

Men 1954 återfick Hurricane segergnistan och vann fem gånger, bland annat i Eclipse Stakes på Klampenborg. Totalt gjorde han 20 starter i Danmark och Sverige och segrade i inte mindre än 18 av dem. 

Hurricane ägdes av sin uppfödare Gösta Dalman, skeppsredare i Göteborg, som även ägde Hurricanes föräldrar Husson, importerad från Frankrike, och Canary. Husson fick tyvärr en ganska kort avelskarriär, men hann även lämna derbyvinnaren 1948 Skymaster och tvåårsstjärnan Fusan (Norsk Derby 1952).

Efter tävlingskarriären skänkte Dalman Hurricane till Svenska Staten, där han blev en av de framgångsrikaste derbyvinnarna i aveln. Han lämnade två St Leger-vinnare i Scottish Hunter och Camillo och Katja som segrade i både Dianalöpning och Svenskt Oaks.

Eftersom det här handlar om Jägersro bör även två starka hemmarepresentanter i Hurricanes årgång nämnas, Herodes som var tvåa bakom Hurricane och vinnare av Svenskt Leger, och Lyrhanga (e Darbhanga) som var framgångsrik under en lång karriär som först avslutades som tolvåring. Lyrhanga segrade i Grand Prix 1952. Så sent som 1958 gjorde han 17 starter och vann Malmö Sommarhandicap som åttaåring. Båda dessa tränades av Nils ”Baltic” Nilsson och startade i lundadirektören Manfred Arnkloos vit och blå tvärrandiga dress, färger som även prytt hinderkejsaren Bataclan.

Herodes var en son – tillika den bäste – till Heres (e Magnetique), som vann Derbyt 1943 i Stall Bassanos ägo och tränad av George Killick, som haft sitt högkvarter på Jägersro sedan 1927 efter att inlett tränarkarriären några år tidigare på andra sidan sundet. I yrket stannade han till 1961, samtidigt som han aldrig riktigt släppte jockeykarriären. Sista gången ha satt upp i tävlingssadeln var han 76 år.

I en historisk derbykavalkad bör inte 1955 års upplaga glömmas bort. Av de tio startande var fuxen Clarke (minst spelad). Det hindrade dock inte att han vann en hård slutstrid till vinnaroddset 143,41. Tillsammans med den knappt slagna tvåan, norske Skyrock som inte heller var särskilt betrodd gav han komboddset 5 908:60. Ett historiskt spelrekord.

Clarke var uppfödd i Östergötland av godsägare Hjalmar Malmström och fallen efter dennes beskällare Hartlake som importerats till Skandinavien av skeppsredare Gösta Dalman.

Clarke var dock ingen ny Tarzan utan hade både vunnit och dessutom slutat trea i Derby Trial, en löpning som avgjordes samma dag som den välkända internationella amatörlöpningen som lockat både den i veckopressen ofta förekommande flygöversten Peter Townsend (hade en romans med drottning Elisabeth II:s syster Margaret och den nästan ännu mer uppmärksammade playboyen och religiöse ledaren Aly Khan. Större publik har nog aldrig skådats på Jägersro. 

Att Townsend vann löpningen i sadeln på Stall Romanias Rock, tränad av Nils Nilsson och att Aly Khan var fyra på sin egen Rabutin trots fem kilos övervikt i ett fält med arton startande gjorde ju inte saken sämre.

Det är knappast förvånande att Derby Trial och Clarkes tredjeplats kom bort i den konkurrensen. Inte lika förvånande att han utvecklades till en av landets bättre hästar. Efter derbysegern blev det ytterligare en klassisk triumf, i St Leger. Samma år erövrade han storloppet Kapplöpningssällskapets Stora Pris, en löpning han lade beslag på även som fyraåring.

Clarkes derbyseger gav Britta Strokirk en drömstart på tränarkarriären. Hon tog över Georg Wiedesheim-Pauls stall efter dennes död året innan. För ridande Kurt Narr, då 48 år, var det andra derbytriumfen. Han var också i sadeln på vinnaren 1952, Herbert Sachs Coast Guard (e Lighthouse II), född på Gimmersta i Södermanland. En nästan kolsvart hingst som erövrade the Triple Crown genom att också segra i Jockeyklubbens Jubileumslöpning och Svenskt St Leger. I en kort avelskarriär som bara omfattade 15 föl lämnade han två vinnare av Diana-löpning, Titta Titta och Mah Jong.

Efter utgången av 50-talet var ställningen i uppfödarkampen om Derbyt alldeles jämn. Årtiondet inkluderade en skånsk uppfödningsseger genom Gold, uppfödd på Torreberga av patron Sven Jardby, vars sonson Peter för släkthistorien vidare i dag. Gold hade danska ägare och tränades på Klampenborg av Axel Thorngren, vars siste derbyvinnare Gold blev. Totalt sadlade han ut åtta segrar i löpningen. Championtränare blev han åtta gånger.

Gold var inget udda stjärnskott (modern var ett av 30-talets bästa ston) i Sverige och vann även särskild jubileumslöpning 1959 på Klampenborg (100 år sedan det danska galoppförbundet bildades) i vilket fuxen besegrade 15 konkurrenter av vilka flera var tidigare skandinaviska derbyvinnare.

Skånska derbysegrar vi minns

Stämningen mellan travet och galoppen var under 60-talet inte helt harmonisk. Båda sporterna hade starka ledare, travet i byggmästaren Hugo Åberg och galoppen i PLM-direktören Knut Laurin. Båda hade för övrigt haft framgångsrika galopphästar. Åbergs Stall Gån fick en klassisk vinnare i Hind (en systerson efter Slide On till Hurricane) och Laurin i Chanteclair, vinnare av Norskt Derby, och Lycaste II, vinnare av Svenskt Oaks. Medan Laurin mest lät sina hästar tränas i Stockholm valde Åberg hemmasonen Thorwald Nordquist. Denne fick fram två svenska derbyvinnare i Manoustie 1964 (e nya Flyingssuccéhingsten Carnoustie) och Svenör 1966 (e Stratos). Dessa reds av Rolf Wuscha respektive David Thomas och ägdes av Stall Borås respektive norska storstallet Stall Dalen. Som även ägde Svenörs far Stratos. Denne slutade tvåa i Derbyt 1953 och utvecklades till 50-talets bästa svenskuppfödda häst.

Thorwald Nordquist blev den första hemmasonen som blev allsvensk championtränare sedan Axel Thorngren erövrade titeln 1935. Nordquist blev champion både 1960 och 1961. Men även 1974. Därefter blev Margareta Wettermark vinstrikaste tränare från sin bas på Vasaholm 1975 och 1976 liksom 1978. Men championat hade hon erövrat redan 1953 och 1954, då under efternamnet Cronhielm och med stall på Ulriksdal. Hon tränade även derbyvinnaren 1953 Tramontana (en moderlivsimport e. Fairey Fulmar). Denne segrade även i Dansk Derby och Stockholms Stora Pris

Remarkabla derbyvinnare under 60-talet förutom de redan nämnda var danske Tinto (e Orthodox), som segrade i alla tre skandinaviska derbyna 1962, landsmannen Hard Top (e Hard Tack) och Jambler (e Queen’s Proctor) som gav Skåne en hemmaseger – genom Einar Jardby – och gav Stall PM (Per-Erik Pramm) den första av tre derbytriumfer. Tio år senare vann Cross Purpose (High Flown) den andra och den tredje fick egenuppfödde Linardo (e Lido) ytterligare tio år senare. Cross Purpose som föddes på Simontorps Stuteri hos familjen Rausing tränades av Einar Jardby, medan Linardo sköttes av en annan skåning, Bengt Bengtsson.

Med 60-talets utgång var ställningen i uppfödarkampen alltjämt jämn: Lika många danska som svenska derbyvinnare, 26-26. Nästan likadant var det tio år senare bortsett från att för första gången spelades den norska nationalsången ”Ja vi elsker” efter derbyuppgörelsen 1979 som gick till Stutteriet Skogans St Remi (e St James’s). 

På den stora tavlan på Jägersros publikområde fanns nu 31 svenskfödda och 30 danskfödda  derbyvinnare markerade. En av en dem tränades på Jägersro, Moonbeam (e Hornbeam) av engelsmannen Anthony Rawlinson, som var privattränare åt Stall Q (Carl-Bertel Nathhorst), som byggt upp ett exklusivt storstall. Tidigare hade han verksamt bidragit till att ekonomiskt rädda Täby Galopp efter konkursen 1962. Moonbeam hade även vunnit Dansk Derby och blev en mycket framgångsrik löphäst.

Ett år tidigare vann Stall Q det ”Blå bandet” med Spring Fever (e Silly Season), som dock tränades av Derek Thain på Täby Galopp.

En svenskfödd och svenskägd men dansktränad häst skiljer ut sig i vinnarkavalkaden för 70-talet. Flyingeuppföda Algarve (e Montal), som ägdes av Stall Skagerak (med huvudägaren Malte Ramel, som en tid var ordförande i Skånska Fältrittklubben) men tränades av Benny Jensen, som vann 1975 med Ole Larsen i sadeln. Dock var han som unghäst först i träning hos Carl-Magnus Isaksson, som höll till på Flyinge.

Innan den svenska derbysegern hade fuxhingsten vunnit det danska Derbyr. Senare vann han Svenskt St Leger och som fyraåring Skånska Fältrittklubbens Jubileumslöpning.

Farväl till turfen på Jägersro

Med 70-talet gick en epok i graven på Jägersro, nämligen gräsbanan. I hopp om att kunna förlänga säsongen och underlätta banskötseln, lades underlaget helt om inför säsongen 1980. Gräset ersattes med träflis, ett material som inte prövats någon annan stans i tävlingssammanhang. Samtidigt ändrades riktningen, så att man red i vänstervarv i stället för högervarv. För att kunna få ut längden på upploppet lades målet lite bortom läktaren. Banan omfattade nu 1460 meter, vilket innebar en begränsning mot tidigare.

Det första flisderbyt gick till Täbytränaren Sam Friberg, som dock flyttade stallet över sommaren till Skåne för att vänja hästarna vid flisen. Av de fjorton hästar som kom till start hade bara fem tidigare prövat det nya underlaget och till yttermera visso var det endast två av dem som vunnit på det. Derbyvinnaren Kansas (e Ballymoss) var den ena och hemmahästen Mondale – som slutade tvåa i löpningen – den andra. Signalen var tydlig. Flera hästar sattes i träning på Jägersro och sju av derbyvinnarna under årtiondet tränades där.

Danskfödde Kansas var en av flera hästar som under åren importerades från grannlandet av Sam Friberg, som hade god hjälp av sin far Stig. Denne var en av 40-talet mest framgångsrika tränare och bland annat ansvarig för 1945 års derbyvinnare Fatima (e Fairey. Stig hade börjat sin galoppkarriär hos den skånske tränaren Torsten Jönsson, som dog för tidigt i sviterna av TBC.       

Danskuppfödda var också de två stona som segrade 1982 och 1983, båda två inköpta och tränade av Hans Adielsson som under decenniet definitivt klev fram som en av Sveriges främsta tränare. När han, delvis mätt på lagrarna, i stället slog sig på travsporten, var det en stor förlust för galoppsporten.

Hans Adielssons derbysegrar

Humbug, som ägdes av konstnären Bengt Böckman (”GaloppProjektet”) var efter Jimmy Reppin som var stationerad på Vasaholm. Hon vann även Svenskt och Danskt Oaks och Svenskt St Leger. Via en inbjudan till Washington D C International blev hon såld till USA.

Rossard var även hon efter en svenskstationerad hingst. Glacial (dock danskfödd och med betydligt mindre meriter än Jimmy Reppin). Rossard var utan tvekan årgångens toppstjärna. Hon segrade i danska Mowerina (1000 Guineas), Dansk Derby, Svenskt Derby, Svenskt Oaks, Danskt Oaks och Danskt St Leger. I det svenska Leger-loppet hade dock formkurvan brutits. 

Liksom Humbug såldes Rossard till USA, där hon var framgångsrik både på banan och i aveln.

Hon reds av Mikael Jakobsson medan Humbug året innan hade Lars Kelp som partner.

Bakom Rossard slutade hennes stallkamrater Sunjet och Grant’s tvåa respektive fyra.

Bakom Hans Adielssons framgångar låg inte minst hustrun Mai, som ansvarade för stallet genom egen licens under de år, då maken ägnade sig åt läraryrket.

Sam Friberg vann ytterligare ett Derby detta årtionde. Det skedde sex år efter Kansas seger 1980 genom svenskfödde Joy For Jim (e Jimmy Reppin). Ägare var i båda fallen var Stall Jersö, bakom vilket framgångsrika stall stod byggmästaren Einar Carlsson, en temperamentsfylld herre, som lyckades komma på kant med de flesta andra i etablissemanget. 

Hans bästa häst var inte de båda derbyvinnarna utan Nicke (e Moderne), som startade sin utveckling på allvar först efter treårssäsongen. I Derbyt slutade han fyra bakom Cross Purpose. Men senare blev han först i Sverige genom att springa in över en miljon kronor. Det skedde bland annat genom att tre gånger vinna Stockholm Cup International på Täby Galopp – sista gången tio år gammal.

För arrangören Täby Galopp var de internationella löpningarna Stockholm Cup och Täby Open Sprint dyra att finansiera. Vid något tillfälle diskuterade styrelsen att koncentrera sig på ett av loppen. I så fall på sprinterloppet, eftersom det var lättare att få gästhästar dit, resonerade man. Men då hov Einar Carlsson upp sin röst och protesterade: ”Det går ju inte. Nicke har ingen chans på 1200 meter!”.

Segern för Joy For Jim innebar den andra derbytriumfen för Carl Gustav Klingspor, som på sitt stuteri i Västergötland även födde upp vinnaren 1963, Prince Fair (e Fair Copy).  Det innebar också en vinst för Stall Saratoga, tränare Stefan Kajari och gästjockeyn Willie Snaith.

Ytterligare en västgötafödd vinnare bör harangeras. Det var Homosassa, som föddes upp på Vägerstorps stuteri och var fallen efter Lane Court som tränades av Homosassas tränare, Michael, ”Mischa” Kahn, som tog sin första tränarchampiontitel 1989 och behöll den elva år framåt. Så länge har ingen annan lyckats bevara den. Närmast kommer Georg Wiedesheim-Paul och Lennart Reuterskiöld Junior med tio titlar, därefter Gustaf Adolf Westerström med nio, Margareta Cronhielm-Wettermark med fem och Hans och Mai Adielsson med fyra liksom Niels Petersen.

Samtliga nämnda har för övrigt vunnit det svenska derbyt minst en gång.

Galoppförbundet öppnade Derbyt

1980-talet avslutades med två danskfödda triumfer, som båda tränades på Jägersro, stoet Scoop (e Warpath) och valacken Kvicken (e Whip It Quick). Tränare var Bengt Bengtson respektive Karl Strasser. 

Kravet på att Derbyt bara skulle omfatta hingstar och ston hade släppts vid ingången av 80-talet. Kansas var den förste valacken som lagerkransades. Kvicken blev den andra.

Under 90-talet skulle det bli sju hingstar och tre valacker som gick segrande ur kampen om den klassiska äran. 

Ledningen i uppfödarbataljen höll nu Danmark med 39 vinster mot 34 för Sverige. Men under 90-talet ändrades förutsättningar för denna omskrivna strid. Galoppförbundets styrelse tog beslut i samarbete med Skånska Fältrittklubben att öppna derbyt, det vill säga begränsningen till skandinaviskfödda treåringar. 

I gengäld infördes ett bonussystem för svenskfödda hästar, som skulle kompensera för den nya svåra konkurrensen i Derbyt. Om det blivit så diskuteras alltjämt. Tilläggas bör att 1988 hade införts ett svenskt Breeders’-system enligt amerikansk modell, som innebär att bara ättlingar till avelshingstar som anmälts in i systemet till priset av en betäckningsavgift får anmälas.

Från att från början trott att kompensationen var möjlig har jag mer och mer ändrat åsikt och anser nu att öppnandet av Derbyt och andra klassiska löpningar varit mycket negativ för skandinaviskfödda hästar.

Sedan Derbyt öppnades 1995 har fyra svenskfödda hästar vunnit det svenska derbyt. Det är Bloomerace (e Diaghlyphard) 1995 (ett år utan importer). Double Net (e Diaghlyphard) 2000, Ayani (e Starspangled Banner) 2023 och Celtic Lullaby (e Juniper Tree) 2025.  Till det kommer en danskfödd vinnare i Schamyl (e Appel Au Maitre) 2024 och en norsk i Organizer (e Zaphonic) 2003. I övrigt har de vuxit upp långt från Skandinavien. Tio har fötts i Irland, sex i USA, fem i Frankrike, tre i Storbritannien och en i Tyskland,

Så 90-talet bjöd på tre svenskfödda derbyvinnare, en dansk och en norsk, innan ”portarna rämnade”. Den bäste av dessa var förmodligen Tao (e Gorytus) som uppföddes och ägdes av storsatsande Bechman Racing and Stud. Innan den svenska derbytriumfen hade hingsten som tränades i Tyskland av Andreas Wöhler, vunnit en Grupp 3-löpning i Tyskland och det danska Derbyt före Bechmann Racings Icecolt. Stallet hade ytterligare tre representanter i loppet. Icecolt vann sedan det norska derbyt.

I den svenska uppgörelsen vann Tao ”förhållen med 13 längder”. Tyvärr blev hans bana kort. Sjukdom gjorde att han måste avlivas.

Vid denna tid hade det svenska derbyt flyttats från juli månad till augusti, en ordning som åter ändrats. Från och med 2014 och fram till dags är det den gamla semestermånaden juli som gäller. Dock har arrangörerna vid några tillfällen tävlat på lördagskvällen i stället för söndag eftermiddag.

Med 1994 som slutår för den skandinaviska upplagan av Derbyt blir slutställningen 40 segrar för Danmark, 37 för Sverige och 2 för Norge. Dags för fortsättning och revansch?

Ägarmässigt har Derbyt varit fortsatt skandinaviskt sedan öppnandet. Trots några engelska och franska försök har derbyäran stannat i Skandinavien. 14 vinnare har ägts i Norge, 10 i Sverige och 4 i Danmark. På tränarsidan är fördelningen nästan exakt densamma.

Spridningen både bland ägare och tränare är relativt måttlig. Ägare hos Wido och Jan Erik Neuroth har 11 derbysegrar, hos Fredrik Reuterskiöld 3, Lennart Reuterskiöld Junior 3, Niels Petersen 3, Fleming Poulsen 2 och för Tommy Gustafsson, Bruno Nilsson, Francisco Castro, Arnfinn Lund, Bent Olsen, Rikke Rohbach Bonde, Annike Bye Hansen, Jessica Long och Nina Lindberg Lensvik 1 var.

Det är inte så svårt att utse Wido och Jan Erik Neuroth som svenska derbykungar. De har triumferat i drygt en tredjedel av de löpningar som ridits sedan 1995.

Derbyts avgörande betydelse

I texten om Jägersros och Derbyt historia handlar det mest om hästar, tränare, uppfödare och ägare, men naturligtvis måste även ryttarna nämnas. För att begränsa utrymmet nöjer jag mig att nämna den som sedan sin första derbyseger 1996 växt fram som ”Derbykungen”, Fredrik Johansson. Det blev ytterligare sju svenska derbytriumfer innan skador stoppade karriären. Sammanlagt blev det 16 skandinaviska derbyt samt två tyska.

Det kan väcka invändningar att ägna så stort utrymme åt Svenskt Derby i en begränsad text om Jägersros historia. Men löpningen har haft så stor betydelse för banans ekonomi, sportsliga utveckling, spelet och marknadsföringen att det borde vara motiverat.

Utan Clarence von Rosens insatser för att samla pengar i mitten av 1910-talet kombinerat med att utlysa det första derbyt och herrarna Cederströms och Müllers samarbetsförmåga hade banan knappast överlevt de tio första åren. Både trav- och galoppsportens måste också tacka riksdagen för beslutet att lyfta spelförbudet. Det var hästsporten länge ensamt om.

Men naturligtvis finns det mer i Jägersros historia än en enda löpning och tävlingsdag.  Det har under åren handlat om ytterligare minst tio men vanligen drygt 20 tävlingsdagar. Tidigare uppdelat i ett vårmeeting, då trav och galopp delade på programmet och ett motsvarande arrangemang på hösten. Däremellan ett sommarmeeting, där galopptävlingarna varit ensamma herrar på täppan.

Derbyt har inte varit enda storloppet i programmet om än det mest pekuniära och särskilt mest statusfyllda.

Svenskt Kriterium kom ju till samma år som Derbyt och är liksom det en avelssatsning för skandinaviskfödda hästar, en proposition som återkommit. Liksom Derbyt reds det under sommarmeetinget. Nu rids det ofta vid Jägersros finaldag i november. Då var distansen 1000 meter, vilket snart ändrades till 1200 meter och numera 1730 meter.

Kriteriet var länge den enda större tvåårslöpningen på Malmöbanan. Först 1941 kom Skånelandlöpningen till. Löpningen fick den imponerande prissumman 12 500 kr, vilket med överskjutande insatser blev 14 775, vilket var mer än dubbelt så mycket som i Kriteriet. I frånvaron av den fyrfaldige vinnaren Gunga Din vann moderlivsimporten Byron (e Hairan) som tränades av Gustav Adolf Westerström och liksom Gunga Din var uppfödd på det nyetablerade Svenska Fullblodsstuteriet på Häckeberga. Trots novemberdatumet startade hela 14 ungdomar, varav tre trots kriget lyckats ta sig över sundet.

Sedan dess har antalet pristoppade tvåårsuppgörelser vuxit kraftigt. När Kriteriedagen genomfördes 2025 var således tre av åtta löpningar förbehållna de yngsta. Prissummorna uppgick till 750 000 kr. som fördelades till 17 hästar, knappt sex i snitt.

I tvåårsårgången fanns drygt 150 svenskfödda föl. En siffra som i fjol gick ner till 103.

För treåringarna handlar det inte bara om Derbyt på Jägersro. I högre prisskikt finns Voterlöpning, Derby Trial, Derby Consolation, Malmö Stads Pris, Derby Day Sprint, Svenskt Oaks, Altamiralöpning, Hurricanelöpning  och Rosengårdlöpning. Det handlar om nästan 4,f miljoner kr.miljoner kr. Till det kom 2025 2 250 00 kr i Derbyt. Förutom det sistnämnda stannade startantalet i de tre övriga stora treårsloppen vid 23. 

Dessutom får treåringarna senare under säsongen också tävla i l de flesta löpningar för treåriga och äldre hästar. På Jägersro rids sex listed races, alltså upptagna i det europeiska pattern race-systemet. Samtliga är öppna för treåringarna. De är ITM Spring Mile. Zawawi Cup, Pramms Memorial, Valley Chap Memorial. Skånska Fältritttklubbens Jubileumslöpning och Peas And Carrots Mile. I dessa var prissummorna 2025 drygt 3,5 miljoner kr. Hälften av löpningarna vanns av svensktränade hästar och hälften av norska. 

Fotnot: Del III av “När galoppen var större än travet – så startade Jägersro” kommer att publiceras i morgon lördag. Det blir den avslutande delen.

Björn F Eklund

---