Ur den svenska galopphistorien: Eneboga stuteri

Då och då hör läsare av sig till Jockeyklubben för att få information om hästar, ryttare och andra aktiva från äldre tider. Så till exempel har vi fått en fråga om hästen Coram och ryttaren Nils Palm, som tävlade på 40-talet.

Frågorna ger anledning att berätta om Eneboga stuteri, som verkade på 1940- och 50-talen mitt i Södermanland (även om platsen numera stavas ‘Enebåga’). Stuteriets ursprung var en gård som blev säteri 1650. Fullblodsaveln kom in i bildn betydligt senare. Det skedde när bröderna Bo och Nils Palm tog över gården efter fadern Bo David Palm 1935. Gården omfattade då 818 hektar.

Bo var född 1916, i en syskonskara på fem, och ett år äldre än Nils. Medan Bo drev gården, utbildade sig Nils till flygare och blev så småningom kapten på F3.

Första gången någon gång familjen Palm förekommer i Jockeyklubbens Årsbok var 1942, då Bo Palm inregistrerade tävlingsfärgerna grön tröja med röda ärmar och röd mössa. Året därpå syns färgerna på banan, då på två hästar. Det är två relativt rutinerade hästar, som tillsammans tar sex segrar. Bäst gör Ecu (e Turbotin) ifrån sig med seger i Gyllene hästen, där han rids till seger av Herbert Månsson. Ecu är liksom Piggvaruppfödd av Inga Bonde, också hon stuteriägare (Gimmersta), i västra Södermanland och hingsthållare till de båda stallkamraternas far Turbotin.

Även Piggvar segrade flera gånger, tränad av amatören Wiktor Ering, medan nyblivne proffstränaren Henning Strand skötte Ecu.

Piggvar var framgångsrik även 1944 och hemförde steeplechasen Jockeyklubbens Stora Pris, tyglad av skicklige amatörryttaren Henrik Mannerstråle.

1945 blev Nils Palm delägare i hästarna, som utökats till nio stycken, vilka tog åtta segrar. Han började då även rida som amatör. Efter säsongens slut köpte bröderna 3-årige Coram, som under året vunnit inte mindre än sex löpningar, alla i handikapper. Coram skulle stanna i brödernas ägo sex år och framför allt göra sig ett namn i amatörlöpningar, oftast riden av Nils Palm, som dock hade svårt att klara ridvikter lägre än 70 kilo. Något som dock den på Knutstorp uppfödde valacken efter Desiderio ofta fick bära. Så sent som 1951 segrade fuxen fyra gånger. 

1946 slutade Bo och Nils Palm fyra på hästägarlistan. Elva hästar noterade åtta segrar och sprang in drygt 40 000 kronor. Året därpå blev det en femteplats på listan. Åtta galoppörer svarade för nio segrar. Bäst lyckades svenskfödde Vencedor (e Desiderio).

Krigsslutet innebar många förändringar både för samhället och galoppsporten. Bland annat minskade restriktionerna för importer utifrån. Dessutom kom en del hästar och ägare hit från den krigsskadade kontinenten. Mest intressanta blev en rad hästar från Holland (som man sade då). Där rådde totalisatorförbud och det var ont om pengar, så i stället skickade den holländske ägaren S De Beer hit en rad galoppörer, inklusive derbyvinnaren 1946, Marjolino, och även dennes franskfödde far, Marjolet.

Även om den holländske ägaren inregistrerade sina färger i Sverige (naturligtvis helt i orange) var syftet att snabbt sälja hästarna. Så Marjolino köptes av bröderna Palm och tog för dessa fyra segrar, bland annat i Uppland-löpning. Han slutade även tvåa i Göteborgs Stora Pris. Sedan blev han brödernas första avelshingst.

Med Marjolino följde även inköp av flera avelsston, vilket ledde till att det blev lite trångt på Eneboga, som då kompletterades  med utgården Snösvad en bit ifrån..

På kapplöpningsbanan blev 1948 det framgångsrikaste året för bröderna. Nio hästar lade beslag på 14 segrar, vilket innebar att Eneboga stuteri blev näst vinstrikaste hästägare med en prissumma på 55 000 kr. Detta berodde främst på 3-årige Vallon (e Doctor Dolittle) vars mor Hervor hade varit mycket framgångsrik på banan. 

Vallon segrade i Jockeyklubbens Jubileumslöpning och var tvåa i Stockholms Stora Pris till årgångskamraten Julianus. I Kapplöpningssällskapets Stora Pris slutade han trea bakom Clubman Junior. Trea var han även i Grand Prix efter Julianus och Eyebright. Segerrik var han däremot i Tre kilometer. 

Efter säsongen 1949 blev det däremot inga fler tävlingssäsonger för Vallon. Eneboga fick 1950 nöja sig med nio segrar och en niondeplats bland vinstrikaste hästägare. Stallets bästa företrädare var englandssimporten Creditor (e Pay Up) som var först i mål fyra gånger.

Så följde ett stillsammare år på banan. Men Nils Palm red för första gången nyförvärvet Coram till seger. Då tränad av unge Åke Lyrholm. Men det var en tillfällig lösning. För Bo Palm hade sedan ett tag kämpat för att få egen tränarlicens. I ett protokoll från Jockeyklubben stod det: 

”AU:s ordförande betvivlade lämpligheten av att bevilja tränarlicens för år 1951 åt godsägare B Palm, enär hans hästar uppenbarligen tränas av annan person. Godsägare Palm har dessutom visat mycket ringa intresse för såväl träningsgalopper som löpningar på Ulriksdal och sällan varit närvarande vid någondera.” Men senare under året beviljades licensansökan.

Det blev sju segrar för en nye tränaren detta år. Bäst lyckades 9-årige Coram som var först i mål vid fyra tillfällen. Ännu bättre blev det 1952, då stallet erövrade sin första klassiska seger då egenuppfödda Domarja (e Marjolino-Dolina) tämligen överraskande segrade i nyligen instiftade Svenskt Oaks, riden av Ingemar Raab.

En remarkabel prestation gjorde också femåriga moderlivsimporten Duenna (e Artist’s Proof), som svarade för sex vinster. Tre av dem kom inom loppet av åtta dagar. Först hemförde stoet en amatörlöpning över 1600 m, riden av Nils Palm och med 71 kilo på ryggen. Det var lördagen den 14 juni. Fyra dagar senare, på onsdagen var förhållandena annorlunda. Distansen var hela 2600 m och vikten 48 kilo, inklusive nye stallärlingen Hans Wendén, 17 år gammal. Så fullbordades hattricket söndagen den 22 juni. Då handlade det om en häcklöpning över 3000 m. Tala om allround-vinnare!

(Eftersom dessa var de tre första kapplöpningarna på Ulriksdal som jag bevittnade har minnet av dem stannat i minnet. Onekligen en väl planerad stockholmsresa av min pappa.)

Rejäl sparlåga på 60-talet

Även de kommande två åren hamnade Eneboga stuteri, som nu var namnet bröderna Palm använde, på tio-i-topplistan för hästägare. 1953 erövrade stallets åtta hästar åtta segrar och 1954 sex, vilka gav en sjunde- respektive åttondeplats på listan. Främste fanbäraren var den egenuppfödde Non-Pareil (e Marjolino-Lady Anne), som vann Svealandlöpning 1953 och Tre kilometer 1954. Dessutom slutade han trea i Vinterfavoriternas pris och Stockholms stora pris. 

Sedan minskade framgångarna, både till startantal och segrar. Detta trots att stallet 1953 förvärvade 1949 års derbyvinnare Amigo, då det i och för sig blev tre vinster men inte längre i högsta klassen. Sista starten gjorde sonen till Casanova 1955, då han slutade fyra och sist i Gyllene pokalen. Men då hade han redan inlett avelskarriären.

Engagemanget minskade sedan successivt. Stallet gick från 8-9 hästar till blott enstaka företrädare. Under 60-talet var det bara en enda enda tävlande, som vädrade tävlingsfärgerna. Det var Lafos, som var efter Welsh Minstrel och Lady Anne, också mor till Non-Pareil och Leardo (e Casanova). Hon var bästa sto i den årgång som föddes 1944 och matchade nästan derbyvinnaren Clubman Junior. 

Lafos syntes desto oftare, från treårssäsongen 1960 fram till 1968 gjorde fuxen 106 starter, alla i Britta Strokirks träning sedan Bo Palm slutat som tränare. Antalet segrar var mer blygsamt, sex stycken, vilket inte hindrade att Lafos som tioåring såldes vidare till amatörtränaren Anita Almberg.

Som uppfödare fortsatte Eneboga lite längre, även om de mest framgångsrika åren varade mellan 1952 och 1962. Allra bäst gick det 1954 när stuteriet  slutade tvåa bland uppfödarna (efter Hägerneholm) vilket främst berodde på Tribo, som var efter Marjolino och Triloba. Hingsten vann Jockeyklubbens Jubileumslöpning, var tvåa i Vinterfavoriternas Pris  och i Stockholms Stora Pris. Dessutom trea i Svenskt Derby bakom Clarke och Skyrock. Triloba hade varit mycket framgångsrik på banan, i ägo av Svante Jehlbo och vann i dennes färger Svenskt Kriterium, Vinterfavoriternas Pris och Jockeyklubbens Avelslöpning. Det var därför inte överraskande att Jehlbo köpte Tribo som åring från bröderna Palm. 

Den som därefter främst såg till attt Eneboga fortsatte att rankas högt på uppfödarlistan var Casanova-sonen Leardo, även han såld på åringsauktion.

När Ulriksdalsepoken tog slut 1960 upphörde huvudsakligen även avelsverksamheten. Till slut var det bara Lafos och goda hinderhästen Turmalin (e Welsh Minstrel-Nuptial Flight), som hade sina rötter på Sörmlandsstuteriet. I avelsencyklopedin ”Galopp – Kapplöpningar och Fullblodsavel” sammanfattar författaren Kurt Graaf: ”Man hade entusiastiskt satsat på många ston med tidigare goda meriter i avel. Åldern tog hos en del ut sin rätt och de förärvde sig ibland inte som man hoppats.”

Björn F Eklund