Upp i sadel igen!

Den 25e november föll Nico de Boinville och misstänktes ha brutit några revben. Olyckan var framme på ”hemmaplan”, hos championtränare Nicky Henderson i samband med träningshoppning, även kallat schooling.

Det här är inte första gången som en hinderjockey kurerar sig efter skada och inte den sista heller.  Han får kurera sig på sidlinjen, medan stallets hästar fortsätter sin matchning inför kommande storlopp senare på säsongen.

I en sådan situation kommer Nico garanterat att göra sitt allra bästa för att snabbt komma upp i sadeln igen. Som förstejockey (ömsesidigt kontrakt mellan tränare och jockey om samarbete) för ett storstall som Hendersons, har Nico många fina hästar att se fram emot att rida.

Som hinderjockey får jag ofta frågan ”Hur vågar du?” eller ”Det ser livsfarligt ut”.  Frågor som inte är helt omotiverade. Men hur riskabelt är hinderlopp egentligen? Med stora mängder data som underlag kunde författarna av den vetenskapliga artikeln “Fall and injury incidence rates of jockeys while racing in Ireland, France and Britain” få fram statistiska underlag för risker associerade med tävlingsridning. Sett till fall per lopp för professionella hinderjockeys per 1000 löp så var siffrorna 51, 85 och 68 för Irland, Storbritannien respektive Frankrike.

Motsvarade siffror för amatörryttare i hinderlopp är 139, 115 och 127 i respektive land. Jämfört med hinderlopp är risken för fall betydligt lägre i slätlopp, däremot så är sannolikheten för skada per fall mellan 2–3 gånger högre.

Jodå, jag har också ådragit mig några skador från hinderlopp och ridning i övrigt. Men vad är det som gör att ryttare inte skräms utan bara vill upp i sadeln igen? Risk/reward är det korta svaret. Ja, risken är hög, men ”rewarden” är högre, nu pratar jag inte i pengar, utan upplevelse. Visst, det är en peng till ryttaren, men sett till risken som jockeys utsätter sig för är det nog ingen jockey som rider bara för pengarna. Jag kommer här att försöka beskriva tjusningen med att rida hinderlopp.

När jag var liten köpte min mor en flygande drake. Coolt tänkte jag – och drömde om att flyga på den… när det uppdagades för mig att det inte gick, så blev jag jätteledsen.

Att hoppa i häck och steeplechase i höga farter är nog så nära det går att komma att flyga på en flygdrake (om det hade gått det vill säga).

Snitthastigheten i årets upplaga av Champion Hurdle på Strömsholm (som vanns av Tinolo, tränad i Norge av Cathrine Erichsen och riden av undertecknad) var 51 kilometer i timmen (28 sekunder per 400 m), där de typiska sprången är mellan 8-12 meter långa och dryga metern höga. Det är en häftig och härlig känsla som går som ett rus genom kroppen. Krydda nu ”höghastighetshoppningen” med tävling, media, publik och taggade hästar med minst lika taggade ryttare, det är fantastiskt!

En utmaning som jockeys har, är att snabbt lära känna sin häst. Alla är olika och många gånger har jockeyn inte ridit hästen vid tidigare tillfälle.

Eftersom hinderlopp har ytterligare en till dimension, en massa hinder som ska hoppas, är det viktigt att jockeyn snabbt lär sig hur han/hon kan få hästen att hoppa sitt bästa.

Jag tycker att den häftigaste känslan i hinderlopp är när man synkar och blir som ett med hästen, det är som att vi tänker lika och möter hindren perfekt på varje språng. Jag och hästen får ett flow och är på rätt plats i rätt tid i loppet.

Många gånger resulterar det i seger vilket fulländar upplevelsen.

Det är som ett äventyr, först ska ryttare och häst bli kompisar – sedan ska de tillsammans ta sig runt hinderbanan… och dessutom göra sitt allra yttersta för att vara snabbast runt.

Avslutningsvis så kan vi glädjas åt att Nico var uppe i tävlingssadeln igen redan den första december, sex dagar efter fallet!

Christopher Roberts

croberts@kth.se