Reseberättelse – Maria Neil, Jockeyklubbens stipendiat 2019.

Varje år delar Jockeyklubben ut ett resestipendium till en person som vill förkovra sig i någon aspekt av galoppsporten. 2019 var det veterinärstudenten Maria Neil som fick stipendiet och åkte till klassiska Saratooga Springs i norra New York.

Jag fick Jockeyklubbens resestipendium för att under 2019 åka till Saratoga Springs i USA och ytterligare förkovra mig inom veterinäryrket, detta genom att få praktisera hos några av de duktiga veterinärer som helt och hållet specialiserat sig på galopphästar.

Lite bakgrund om mig
Jag kom in i galoppen då jag under gymnasietiden hade praktik hos Catharina Vång. Där vart jag också kvar första tiden efter studenten och red mina första lopp.
Efter en tid hos Catharina Vång flyttade jag sedan till Stockholm och började jobba inne på Täby galopp hos Tommy Gustafsson. Jag var tidigt intresserad av att bli veterinär och försökte hänga med så mycket som möjligt när hästarna skulle ned på kliniken eller veterinären kom till stallet. Att rida lopp var aldrig mitt stora intresse utan jag gillade mer andra bitar av arbetet i ett galoppstall, särskilt att hålla på med unghästarna, så när jag fick chansen att åka ned till Dubai och jobba med att rida in hästar där så gick flyttlasset dit istället. Även där fick jag chansen att hänga på deras privata veterinär då vi ridit klart om dagarna och jag var då fast besluten att ta mig in på veterinärprogrammet och åkte hem till Sverige för att skriva högskoleprov. Det tog ett par gånger, skam den som ger sig, men det gick! Vid det laget hade flyttlasset gått vidare ytterligare en gång och jag var bosatt i USA och red ut med Louisville och Churchill Downs som bas. Även där fick jag hänga med veterinärerna under dagarna vilket var mycket lärorikt.

2016 bestämde jag mig för att det var dags att sätta igång med studierna och jag flyttade hem till Sverige för att börja på veterinärprogrammet vid SLU i Uppsala. Kontakterna jag knöt med veterinärerna under min tid i USA gjorde det möjligt för mig att åka tillbaka dit under skollov för att ytterligare bygga på mina praktiska kunskaper. Som så många vet är det inte under studietiden man har som mest pengar, därför är jag enormt tacksam för det resestipendium jag fick från Jockeyklubben som gjorde det möjligt för mig att åka dit och praktisera under två månader under sommaren i år.

Resan
Den här sommaren spenderades alltså i Saratoga Springs norr om New York.
Banan är en av de äldsta i USA och man började tävla där redan under 1800-talet och även om många av byggnaderna och stallarna är gamla har banan en enorm charm som knappast går att hitta någon annanstans. Stallbacken är närmast parklik med många gamla träd och grönområden och på läktarsidan finns en enorm picknickplats dit köerna ringlar sig långa redan tidigt på morgonen i hopp om att hinna paxa det bästa bordet till eftermiddagens tävlingar. Meetet pågår under knappa två månader – från mitten av juli till Labor day i början av September och man tävlar 5 dagar i veckan. Under dessa veckor avlöser stora grupplopp varandra, med Travers day som den största höjdpunkten.

För dessa intensiva veckor av racing finns såklart ett stort antal hästar på plats. Eftersom de är där för att tävla under en kortare tid är det bara de hästar som är i absolut löpkondition som reser dit och skulle de inte vara aktuella för tävling av en eller annan anledning skickas de ofta tillbaka till tränarens andra stall igen. Det förändrar lite bilden av veterinärernas jobb där jämfört med andra banor då man ofta inte väljer att tex kastrera hästar eller andra ingrepp som har en längre konvalescenstid.
Underhållsbehovet är desto större och hästarna undersöks ofta och noggrant då de är mycket måna om att hålla dem i gott skick för att kunna tävla på under de här veckorna.
En vanlig dag består av tidiga morgnar då alla tränare besöks för att se vad som ska göras under dagen. Det är nästan alltid hästar som ska gå jobb under morgonen och ska de ha lasix innan så administreras det tidigt. De flesta hästar som gått fort endoskoperas också efteråt för att kontrollera hälsostatus samt om de blött något. Det veterinära arbetet består sedan av mycket rörelsekontroller – både av skadade hästar men många gånger också i förebyggande syfte. All verksamhet sker ambulerande varför man har all tänkbar utrustning i bilen så som röntgen och ultraljud. Eftersom många hästar resar till och från banan krävs en del arbete med det i form av hälsointyg och vätsketerapier för de som rest långt.
Att ha möjlighet att hänga med på det här sättet är ovärderligt. Det är få gånger man har möjlighet att se så många fall varje dag – en vanlig dag kan upp till 50 hästar undersökas på ett eller annat sätt.

Under augusti har man också två åringsauktioner på Fasig Tipton i anslutning till banan – Select sales och New york bred sales.
Jag hade möjligheten att där hänga med en av veterinärerna och besiktiga åringar åt köpare. Man börjar då med att undersöka hästen i boxen – känner igenom ben, lyssnar på hjärtat samt kollar dem i halsen. De tas sedan ut för att bedöma exteriör och gång. Det finns sedan ett rum för veterinärerna där man loggar in i en databas och går igenom ett 40-tal röntgenbilder på varje häst innan man gör ett utlåtande till köpare eller agent.
Med många hästar att besiktiga var det några väldigt givande dagar. Särskilt intressant att lära sig mer om vilka avvikelser som har betydelse, både exteriört samt röntgenfynd, för en framtida karriär.
Visst finns det många skillnader mellan svenska och amerikanska förhållanden. Men om jag ska välja att lyfta fram några positiva aspekter så är det att veterinärvården mycket mer lättillgänglig. Veterinären är aldrig mer än några minuter bort och en större del av tiden läggs på förebyggande vård. Långsiktiga samarbeten mellan tränare och veterinär är vanliga vilket också öppnat upp för ett större samarbete konkurrerande veterinärpraktiker emellan, där man delar med sig av såväl material som erfarenheter och hjälper varandra på ett sätt jag sällan sett hemma.
Sammantaget en mycket lärorik sommar som inte hade varit möjlig utan denna support från Jockeyklubben.

Stort tack!

Med vänlig hälsning
Maria Neil