Ulriksdal galoppbana

En vecka på Ulriksdal för snart 70 år sedan

 

Vid Jockeyklubbens årsmöte för en månad sedan fick jag tillfälle att tacka för det Förtjänstmärke jag tilldelades i fjol. I Coronatöcknet fanns det inte så många att tacka då (fyra personer om jag minns rätt). Men i år var det större uppslutning vid den efterföljande middagen. Jag erinrade då om att tajmingen var ganska lämplig. För 70 år sedan såg jag mina allra första galopptävlingar, då på Jägersro, och en livslång passion föddes. Men nu är det snart också 70 år sedan jag 1952 för första gången såg kapplöpningar i Stockholm, på Ulriksdal, också.

(bildtext ovan: Publikbild från Ulriksdal på 50-talet med stora läktaren i bakgrunden. Längst t.h. syns det s.k. ”kapplöpningståget” ett extratåg som alltid stod uppställt vid Ulriksdals station under tävlingarna. Foto: Solna stads bildarkiv, hämtad 28 juni 2021, https://solb.kulturhotell.se/items/show/6446.)

Det handlade då inte bara om en tävlingsdag utan min pappa hade lyckats pricka in tre tävlingsdagar under loppet av åtta dagar, det var lördagen den 14, onsdagen den 18 och söndagen den 22 juni.

Naturligtvis är mina minnen inte särskilt skarpa men några händelser har fastnat från dessa dagar i Stockholm.

Först och främst att vi fick bo på Hägerneholms stuteris gästhem, vilket innebar att man vaknade varje morgon av de olika träningslotterna. Man var omgiven av fullblod och ryttare.

Men jag minns också att det var en orolig tid. Ett svenska militärplan (en Catalina) hade blivit nedskjutet av sovjetryskt flyg, även om ryssarna förnekade sin skuld. Jag minns att jag frågade min pappa om det blir krig nu. Andra världskriget var ju inte så långt borta.

Men jag har också en del konkreta minnen från tävlingsdagarna. Det mest speciella var ett fuxsto som hette Duenna. Hon startade alla tre dagarna. På lördagen red kapten Nils Palm, bror till tränaren Bo Palm på Eneboga stuteri i Södermanland, henne i en amatörlöpning, där hon bar 71 kilo. Tämligen oväntat segrade fuxstoet med en halv längd före Delfin och fem andra konkurrenter. Oddset var 12,04. Distansen var 1600 meter.

På onsdagen mötte Duenna upp i en handicap, som reds över hela 2600 meter. Hon bar lägsta vikten, 48 kilo inklusive lärlingen Hans Wendén. Det innebar 11 kilo lägre än favoriten Grandito. Men återigen blev det seger, nu med tre längder före Monty (som kom att bli en av tidigare Jockeyklubbsordföranden Christina Odenbergs favorithästar).

Publiken var åter överraskad. Oddset i sexhästarsfältet blev 14,24.

Men inte nog med detta. Fyra dagar senare fick Duenna skifta disciplin och startade i en häcklöpning över 3000 meter. Trots att det 5-åriga stoet var debutant på häck, noterade hon nu sin tredje raka seger och vann med en längd före Stilett. Hon reds av Evert Olsson och bar 66 kilo. Oddset stannade denna gång vid 3,29.

Men nu blev segerraden uppmärksammad. I Dagens Nyheter skrev signaturen Primrose (framgångsrika amatörryttaren Kerstin Bergö, senare gift Strömbom) att prestationen ”saknar motstycke i modern galopphistoria”. DN satte också insatsen som huvudrubrik: ”Duennas tredje veckoseger”.

Detta blev Duennas sista och bästa säsong på banan. På nitton starter noterade hon sex segrar, varav tre på hinder (hon var också femma i Gyllene Hästen). Tidigare hade hon på tre säsonger gjort 35 starter och bara triumferat två gånger.

Duenna var ett moderlivsföl efter Artist’s Prince och Duanag. Hon var född på Svenska Fullblodsstuteriet AB i Häckeberga. Några märken kom hon tyvärr inte att sätta i aveln.

Brödern Palm hade ett bra år 1952 och vann på hösten Svenskt Oaks på Åby med Domarja, efter Enebogas stuteris holländskfödde beskällare Marjolino. Inte heller hon var någon spelfavorit utan gav nio gånger pengarna i ett femhästarsfält.

Galopphösten Duenna med ryttare
Duenna efter en av sina sammanlagt åtta segrar. I sadeln sannolikt lärlingen Hans Wendén. Foto Erik Andersson.

 

Ett annat positivt minne från detta meeting var uppgörelsen i Uppland-löpning på onsdagen. Där startade en av mina favoriter, hägerneholmaren Esquire och mötte fyra konkurrenter, men de beredda fuxhingsten inga problem. Riden av Stefan Kajari blev segermarginalen ’lätt med 4 längder’.
Dagen efter konstaterade Primrose att ”Esquire nu passerade 75 000 kronors-strecket i prissumma, när han för tredje året i rad vann Uppland-löpning”. Primrose beskrev 6-åringen som ”sund, stark och alltid ärlig.”

För segern fick Hägerneholms stuteri 5 000 kronor, men det var nära att bli ännu mer, för 25 minuter senare reds Diana-löpning med stuteriets Sweet Dame som favorit. Men ”efter strid med ett kort huvud” fick stoet ge sig mot outsidern Fearless (e Fairey-No Fear), riden av George Weston och tränad av Nils Hellman. Fearless hade visserligen vunnit Norskt Kriterium året innan men försäsongen hade varit blek och vinnaroddset blev hela 23,84.

För segern fick grosshandlarna Erik Dahlgren och Erik Hallsén 6 000 kronor, medan Hägerneholm fick nöja sig med 2000 kronor för andraplatsen.

I mitt minne tog det väldigt lång tig att få fram resultatet, vilket hängde samman med att jag höll på alla ljusblåskrudade hägerneholmare och följde dem lika intensivt som alla malmöpågar följde sina ljusblå favoriter i MFF.

För övrigt var både vinnaren och tvåan uppfödda av Einar Birger på Baldringe på Österlen. Där finns kopplingen till Jockeyklubben i dag, där Einar Birgers sonson Håkan (ordförande i Skånska Fältrittklubben) är medlem.

Om Esquire kan tilläggas att efter en lång framgångsrik karriär, som medförde nästan 100 000 kronor i prispengar, blev hingsten (e Desiderio-Witching Hour) beskällare på Hägeneholm. Där lämnade han bland andra Lexington (e Anglia), som var andre i Kapplöpningssällskapets Stora Pris 1957 och tredje i Stockholm Cup 1958 bakom Stratos och tyska gästen Aton.

Vad jag däremot inte minns från dessa dagar är att jag fick se den blivande derbyvinnaren Coast Guard (e Lighthouse II-Kitty Grace) vinna derbyprovet Shon Macleans pris ”förhållen med sex längder” enligt Jockeyklubbens årsbok, vilket fick Primrose att sätta rubriken ”Coast Guard imponerade stort – blir Sveriges derbyfavorit.” Jockeyklubbens årsböcker och Dagens Nyheters arkiv är bra komplement, när minnet sviker.

Dessbättre blev jag åskådligt vittne till att Primrose blev sannspådd, för den 13 juli samma år var jag på plats på ett regnigt Jägersro, när Coast Guard säkert vann derbyt, riden av Kurt Narr och tränad asv Georg Wiedesheim-Paul, före skånske Lillö (e Slide On-Quebec) och Fusan (e Husson-Atalanta) som några veckor tidigare vunnit Dansk Derby.

Galopphästen Esquire
Esquire (på denna bild med Josef Klimscha). Foto Erik Andersson.

Björn Eklund 27 juni 2021

Scroll to Top