Bryt upp galopporganisationen!

Det går inte att stötta alla intressen i sporten. Ledstjärnan måste vara det som allt sedan 1890 var den främsta prioriteten, uppfödningen av engelska fullblod i Sverige. Därför bör noggrant utredas vilka delar som är närande och vilka som är tärande. Allt utifrån det gamla målet att ”främja den svenska hästen”.
Detta skriver nu Björn F Eklund i en privat reflektion. 

När utredningen Galoppsportens Framtid presenterades för 15 år sedan var uppslutningen stark. Nu skulle galoppsportens resurser förenas och organisationen kraftsamlas.

Så när den nya organisationen trädde i kraft hösten 2009 var optimismen stor. Jag kände mig nöjd när min gamla roll som generalsekreterare upphörde och jag kunde följa utvecklingen i en konsultroll.

Den nya organisationen fungerade bra de första åren. Men sprickorna i den nya galoppväven kom efter ett tag. En stark roll gavs de nya medlemmarnas fullmäktige – det vill säga galoppsällskapen. De 35 ledamöterna i dessa, 17 från Stockholm, 12 från Skåne och 6 från Göteborg, fattade de övergripande besluten medan de 7 styrelseledamöterna svarade för genomförandet och fick stå till svars på fullmäktigemötena. Något motsvarande ansvar gällde inte fullmäktige.

Det fungerade någorlunda väl så länge SG hade en stark ordförande och styrelse. Men det upphörde när styrelsen sprack genom att tre ledamöter avgick i protest mot majoritetens val av ny VD. Ekonomin var inte längre så god som efter den inledande konsolideringen. Den nya styrelsen förhandlade sig till ett lån från det byggbolag som köpt Täby Galopps mark för att reparera ekonomin – mot att den accepterade en betydligt förlängd avtalstid för betalningen av köpeskillingen, en uppgörelse sporten fortfarande lider av.

De första åren ställde sig i allmänhet Göteborg Galopp på den skånska sidan men numera tyr de sig till stockholmsgruppen, som därmed har en klar fullmäktigemajoritet.

Problemet är att inställningen i fullmäktige är nästan lika rigid som i den svenska riksdagen. Man håller sig till egna gruppen och beslutar som dess ledning. Några individuella turer uppmuntras inte.

Medan det rått stor växling i styrelsen under åren, är det ungefär samma personer som styrt fullmäktigegrupperna. Sedan 2009 har sju olika ordföranden suttit i ledningen för Svensk Galopp AB. Än större har omsättningen på VD-posten varit. Har jag inte räknat fel har minst 10 olika personer innehaft den. Den senaste som kallades Interims-VD avgick så sent som för några veckor sedan, trots att det sades att han skulle lämna uppdraget först när en efterträdare tagits fram. Det har ännu inte skett.

Dessvärre ger Svensk Galopp inga förklaringar till de många turerna. När den förförre VD:n slutade, användes samma kortfattade formulering på SG:s hemsida som om den avgående ordföranden: ”Tack för det gedigna arbete som NN lagt för Svensk Galopp”. Och naturligtvis har de avgått självmant…

Informationsverksamheten har alltid varit viktig och angelägen för galoppsporten. Redan på 1870-talet gav den legendariske C G Wrangel ut en tidning kallad Tidskrift för Hästvänner. Senare har sporten stött publikationer som Sleipner, Hästen, Trav- och Galoppronden, medan privata entreprenörer hållit liv i sporten genom publikationer som Ridsport Galopp, Fullblodens Vänner och GaloppMagasinet. För några år sedan beslöt även Jockeyklubben att öka satsningen på information på sin hemsida.

På 1990-talet beslöt Svensk Galopp att utveckla galoppkalendern med redaktionella siffror. Detta projekt växte sedan till Skandinavisk Galopp, där även Danmark och Norge deltog aktivt. Dessvärre hoppade danskarna av och projektet upphörde så småningom. I dag finns inte mycket av detta kvar. Enstaka bloggar (som min egen) och hemsidor på sociala medier utgör klen tröst.

I brist på information och informationsorgan sprids rykten och missnöjet växer i andra mindre kretsar utan inflytande.

“Tavlan måste torkas ren” 

Under tiden har sporten vuxit i en del som under många år setts som den svaga parten i det skandinaviska samarbetet, Danmark, genom ett framgångsrikt förnyelsearbete med Klampenborg. I Danmark framställs dessutom den snabbaste och bästa informationen i dag. Den sker med nättidningen GalopSport. Är det någon tillfällighet?

Nej, tavlan måste torkas ren. Kanske genom att samtliga fullmäktigeledamöter avgår och nya utses. För att rucka på den regionala entonigheten, bör inte fullmäktige utse sina egna ledamöter utan en valorganisation bör utses i förhållande till sällskapets omfattning i sporten. Dessa valmän och kvinnor föreslår fullmäktigeledamöter, som för att kunna välja ska ha en klar majoritet av alla fullmäktigeledamöter bakom sig. 

Om antalet som ska väljas utgör förslagsvis 25 (antalet måste ju anpassas till sportens krympande siffror) – fördelade med 11 var för Stockholm och Skåne och 3 för Göteborg –   bör de som väljs ha fått minst 15 röster vardera. Det räcker således inte med att vara känd och populär bara i en landsända.

Nå, detta är bara ett tankeexperiment. Det finns säkert andra – och kanske bättre – tankar. Men radikala åtgärder måste sättas in. Inte minst på den ekonomiska sidan, där siffrorna är lika krympande som antalet hästar i träning och antalet födda fullblod.

Det går inte att stöta alla intressen i sporten. Ledstjärnan måste vara det som allt sedan 1890 var den främsta prioriteten, uppfödningen av engelska fullblod i Sverige. Därför bör noggrant utredas vilka delar som är närande och vilka som är tärande. Allt utifrån det gamla målet att ”främja den svenska hästen”.

Men ska sporten överleva på en professionell nivå, måste ett antal svåra beslut tas.

Björn F Eklund

Fotnot: Åsikterna ovan är krönikörens egna, ej Jockeyklubbens. Björn F Eklund är tidigare mångårig generalsekreterare för Svensk Galopp och numera senior writer för Jockeyklubben.