Berättelsen om Sveriges största stuteri – Hägerneholm

2023 har varit ett historiskt år för svensk avel.
Ayani blev den förste svenskuppfödde Svenskt Derby-vinnaren sedan Double Net år 2000. Och Espen Hill blev den förste svenskuppfödde segraren i Stockholm Cup, sedan Nickes tredje seger i löpningen 1984.
Men: Jockeyklubbens senior writer Björn F Eklund, tar oss tillbaka i tiden. Björn har gjort en kortare text om Hägerneholms stuteri förut (2020). Men därefter har det tillstött mer material, bland annat en massa foton och pressklipp, meddelar Björn.
Denna helg och nästa helg publicerar vi således Björns nya alster, ett stycke svensk galopphistoria. Historien om Hägerneholm, del I och II.
Håll till godo.

/ Redaktionen

DEL I

Ledande hästägare elva gånger och ledande uppfödare 19 gånger. Det är en snabb sammanfattning av Hägerneholms stuteri, som drevs under åren 1944 till 1985. I boken ”Galopp – kapplöpningar och fullblodsuppfödning” konstaterar den nyligen avlidne avelsexperten Kurt Graaf : ”Sedan Hägerneholm lades ned har inget annat stuteri haft en så stor betydelse för svensk galoppsport”.

Visserligen var Knutstorps stuteri ledande uppfödare vid inte mindre än 22 tillfällen, men det var en period under 20-40-talen när sporten hade betydligt mindre omfattning än under Hägerneholms verksamhetsperiod. Knutstorp sålde merparten av sina uppfödningar i motsats till Hägerneholm och erövrade därför aldrig något hästägarchampionat.

Ägare till Hägerneholm var Eric Fredlund, som hade gammalt hästintresse som bakgrund men hade tjänat sina pengar på att sälja bilar, en industri som snabbt kom att blomstra efter världskriget, då det var slut på bensinrestriktioner. ‘Fredlunds Bilar’ sålde framför allt Jaguar och Renault.

Fredlunds intresse grundades med ardennerhästar, en rasuppfödning som följde med under de första åren som stuteri. 

Men när möjligheten att starta fullblodsuppfödning kom genom Knutstorpschefen Claes Wachtmeisters bortgång 1944, grep Eric Fredlund snabbt möjligheten och köpte i stort sett hela beståndet och blev därmed ägare till en avelshingst, 26 avelsston och ett stort antal åringar.

Hingsten var franskfödde Desiderio, som importerats till Skandinavien av skeppsredare Gösta Dalman, vilken haft stor betydelse för galoppsporten som sponsor, ägare och uppfödare. Den som främst prytt hans vit-röd randiga dress var dubble derbyvinnaren Hurricane, som dessutom blev en framgångsrik beskällare.

Desiderio blev championhingst fem gånger, 1946-1950. Det berodde främst på den kraftiga uppbackningen från Hägerneholm. Det var en ståtlig fux med fyra vita strumpor, någon som delvis gick igen hos hans främste företrädare Esquire, som föddes i Hägerneholms andra årgång, som kom till världen 1946. 

Esquire var trea i Svenskt Derby, tvåa i Svenskt Kriterium och segrade i Grand Prix mot äldre hästar. Som femåring vann han Kapplöpningssällskapets Stora Pris, som sexåring blev han andre i det nyinstiftade Stockholm Cup och som sjuåring trea i Stockholms Stora Pris.

Den stora kontingenten från Knutstorp fördes till Fredlunds hemtrakter och installerades på Valla Gård i Täby. Men snabbt konstaterades att utrymmet var otillräckligt. En större gård hittades i närheten i Rydbo. Den hette Väster Arninge men fick nu namnet Hägerneholms Stuteri, namnet förmodligen inspirerat av närheten till Hägernäs flygflottilj.

Eric Fredlund var ingen ”dussinmänniska” – om det finns sådana. Kurt Graaf beskriver honom som energisk och som en auktoritet. Andra har beskrivit honom som dynamisk.

Jag har ett personligt förhållande till honom. Han var nämligen den som intresserade min pappa för sporten. Det började med att min pappa, Folke Eklund, som skatteexpert på Länsstyrelsen i Stockholm, hjälpte Fredlund med fiskala problem. De fick god kontakt, vilket senare ledde till att pappa blev revisor i Fredlunds bilfilial i Malmö.

Jag lärde känna Fredlund, ”Farbror Eric”, som en vänlig man som gärna lyssnade på en ung nybliven galoppentusiast, som jag.

Några dagar sommaren 1952 bodde vi på Hägerneholms gästhem och väcktes varje morgon av att fem-sex hästar gick i bredd på träningsbanan utanför. Ett mycket bättre sätt att vakna på finns knappast. Jag minns också att farbror Eric ställde upp alla sina ryttare, så att vi fick hälsa på dem. Några av dem var det året Stefan Kajari, Mikael Weiszbach, Olle Torndahl och Artur Björnstedt.

Apropå Artur Björnstedt minns jag en episod från Jägersro. Eric Fredlund hade inbjudit min familj att se tävlingarna från sin loge på travläktaren. Vi ville hellre vara på galoppläktaren vid målet. Men mot slutet av dagen gick vi över till ”Farbror Eric” i logen. Dit kom också Artur Björnstedt, som ställde sig i givakt, gjorde honnör mot jockeymössan och yttrade:

— Direktören, Björnstedt anhåller att i dagens sista löpning få rida Marius.

 Farbror Eric vände sig till mig som han lärt känna som en tämligen pålitlig kalenderbitare: 

— Nå, Björn, har Marius någon chans?”

— Nej, svarade jag utan större tvekan.

— Bra, då kan Björnstedt rida.

Jag förstod att Farbror Eric inte ville att hans anställda skulle vinna på andras hästar, bara hans egna.

D – för att hedra Desiderio

Under andra år figurerade jockeys som Josef Klimscha, Hans Berndt, Bengt-Allan Lindquist och Ingemar Raab bland de anställda. En av de få ledande ryttarna som Fredlund annat än undantagsvis anlitade var den skicklige Albert Klimscha, som nog var lite för beräknande till sitt sätt för Fredlund som gillade raka relationer.

En ung Malmöbo som under ett par år red för Hägerneholm, var Gunnar Pettersson (senare Tidefalk), vars engagemang för Hägerneholm har berättats i en lokaltidning i Täby:

”Gunnar växte upp i den skånska idyllen Lockarp strax söder om Malmö. Han gick i skolan och jobbade extra när tillfälle bjöds hos både bagaren, bonden och trädgårdsmästaren. Påfallande kortväxt var han men rask och duktig. Efter skolan fick han därför anställning som piccolo vid Hotell Kramer i Malmö. Där bar han bagage åt den tidens alla storheter. De många kontakterna innebar ofta spännande erbjudanden om än det ena än det andra. En kanadensisk familj ville anställa Gunnar på sin ranch och cirkusdrottningen Kate Brunett tyckte att han skulle passa på cirkus. Skådespelaren Max Hansen erbjöd honom rollen som piccolo i operetten Vita hästen och skådespelerskan Naima Wifstrand ville helt enkelt adoptera honom.

En dag kom bildirektör Eric Fredlund från Täby till hotellet i samband med sitt årliga besök på Jägersro. Hemma på Hägerneholms gård drev han stuteri och nu skulle hans hästar tävla.

— Direktör Fredlunds ord vara lag. Ingen vågade sätta sig upp mot honom. Han var mycket politiskt aktiv också och stor inom bankvärlden. Han hade mycket att säga till om.

Gunnar fick Fredlunds ögon på sig eftersom direktören kände igen en jockeytalang när han såg en. Raskt stakade han därför ut 15-åringens framtida bana redan i hotellfoajén.

— Åk hem till dina föräldrar och säg att du ska fara till Stockholm för att lära till jockey, sa Fredlund. Men mor och far sa bestämt nej.

Ett frö av nyfikenhet hade dock såtts hos den unge piccolon och ett år senare stod han inte längre att hejda. Sedan Fredlunds kamrer försett honom med en enkel biljett till Stockholm klev han ombord på tåget och for iväg.

— Jag minns hur liten och vilsen jag kände mig bland allt folk som rusade omkring kors och tvärs på Stockholms Central, säger Gunnar.

I vänthallen stod dock privatchauffören i bästa uniformen och väntade. Sedan han gjort honnör och försäkrat sig om att 16-årige Gunnar var rätt person tog han gossens väska och styrde stegen mot Fredlunds flotta Jaguar.

Året var 1954 och trots att Gunnar, som han säger, knappt visste vad som var fram eller bak på en häst, hade han nu tre års tid som lärling framför sig innan han bli en fullfjädrad jockey. På Hägerneholms stuteri fanns vid den här tiden ett hundratal galopphästar och ett 40-tal stallpersonal och jockeys. Sakta men säkert lärde sig Gunnar jobbet genom att titta på äldre kamrater, ta efter och lära av egna och andras misstag.

— Jag minns hur min rumskompis och jag låg och pratade om nätterna. Vi drömde om framtiden när alla hästar och skötare skulle få det bättre. 

Livet på Hägerneholm var strikt militäriskt liksom Fredlund var hård och bestämd. Stämningen var dock trevlig och ofta uppsluppen genom den starka gemenskapen mellan gårdens folk.

Efter bara två och en halv månad debuterade Gunnar som jockeylärling på Jägersro i hemstaden Malmö. Hästen hette Java och Gunnar red hem en femteplacering medan hans stolta mamma och en stor del av den övriga släkten satt på läktaren och såg på.

— Med tanke på att det stänkte upp skräp i ögonen och att jag inte hade några glasögon så var jag nöjd. Och jag slapp klagomål från Fredlund vilket betydde att min insats var godkänd.

Framgångarna lät inte vänta på sig för Gunnar som snart vann den ena stora tävlingen efter den andra. Redan 1956 utnämndes han till årets lärlingschampion i Sverige och lade beslag på elfteplatsen bland jockeys alla kategorier. Året därpå erövrade han sin tävlingslicens som färdigutbildad jockey.

Vid den här tiden anordnades tävlingar i Stockholm på Ulriksdals galoppfält. Där Täby Galopp ligger idag var då bara ängsmark och skog. Eric Fredlund använde dock allt sitt inflytande för anläggandet av en bana och for själv iväg om kvällarna för att skapa bort det översta jordlagret där Täby Galopp småningom kom att ligga.

Gunnar gifte sig 1959 med hästskötaren Cajsa som också fått sin utbildning på Hägerneholm. Båda hoppade därmed av hästsporten för att bygga hus i Ormsta, Vallentuna, och bilda familj. Gunnar blev i stället biträde i Täby livs. Båda föll dock snart till föga och återvände till Täby Galopp.”

Efter uppehåll i galoppsporten gjorde Gunnar då med efternamnet Tidefalk en kort comeback som jockey i mitten av 60-talet. Jag minns honom som en vänlig och lättillgänglig person som både gästade hästklubben Equo i Lund och mig på nationsrummet i samma stad.

Åter till uppfödaren och hästägaren Eric Fredlund, i vars hägn 13 föl uppföddes premiäråret 1945. Dock hade nio av dem hunnit komma till världen på Knutstorp.

För att hedra Desiderio, som var far till alla fölen,  fick alla namn som började på bokstaven D. Sedan fortsatte namngivningen på E och så vidare. Under åren hann alfabetet gås igenom flera gånger.

Esquire – Desiderios bäste son

Det första år dressen kom till start var 1947. För första gången visades Hägerneholms tävlingsdräkt, ljusblå tröja med vitt H på bröst och rygg, på banan i säsongens första maidenlöpning den 25 maj, då Dogged Boy slutade sexa. Men en dryg månad senare blev Dogged Boy den förste att bära Hägerneholms färger till seger. Det skedde den 6 juli på Jägersro, där fuxhingsten (undan Foxy) besegrade tre konkurrenter i en maidenlöpning. I sadeln satt ungraren Mikael Weiszbch och tränare var Henning Strandh. 

Facit för den första säsongen för Hägerneholm blev en seger och fyra startande hästar. Som uppfödare blev facit lite bättre. Tre uppfödningar tog tre segrar. Dit hörde dock inte Dogged Boy, som var född på Knutstorp.

Men Eric Fredlund kunde glädja sig åt att Desiderio för andra året i rad blev ledande beskällare. Hans 46 startande avkommor, segrade 54 gånger och sprang in över 170 000 kronor.

1948 växte tävlingsverksamheten. Efter att ha anlitat flera olika tränare som Henning Strandh, Lars Rosvall och Margareta Cronhielm började hägerneholmschefen själv träna. Första segern kom den 7 augusti, då Dogged Boy tog en av sina tre årssegrar. Det skedde i en amatörlöpning som treåringen vann efter strid med hals. Ännu roligare var det att i sadeln satt ‘fröken M Fredlund’. 

Signaturen Racing i Dagens Nyheter skildrade det så här under mellanrubriken ”Seger för nätt debutant”:

”I amatörhandicapen red lilla väna Mona Fredlund sitt livs första offentliga kapplöpning på pappas, eller rättare sagt Hägerneholm stuteri, Dogged Boy. Liksom sina båda systrar är hon väl förfaren i handlaget med hästar, men att vinna direkt i debuten är inte allom givet. Mr Loo kom dock som gubben ur lådan i spurten och man trodde att lilla Mona skulle tappa koncepterna, men ingalunda – lugnt och utan åthävor klarade hon en knapp seger. Men det fordrades en extra smackning.”

Mona hade tre äldre syskon, Arne, vars håg kom att mer stå till större hästkrafter i form av racerbildar, samt tvillingarna Anne-Marie och Marianne, som båda blev mycket engagerade i sporten. Anne-Marie gifte sig med Fredlunds högra hand på stuteriet, inspektör Bo Hammarlund. Deras dotter Kicki träffade jag i samband med en genomgång av en hel lada full med bilder och dokument från Hägerneholm. Hon lade till ytterligare en aspekt på morfadern: ”Han kunde vara kolerisk”. 

Åter till galopphistorien och Hägerneholms andra tävlingsår, 1948, året då den första sportsliga framgången noterades. Efter en maidenseger den 12 juni på Ulriksdal sändes Esquire (undan Witching Hour) till Jägersro, där han i Svenskt Kriterium tog en mycket överraskande andra plats i Svenskt Kriterium, riden av Chris Herbert, tre längder efter danska Narva. Långt slagen var blivande derbyvinnaren Amigo, som tappade mycket mark i starten.

Som uppfödare detta år noterade Hägerneholm 12 segrar på 16 startande hästar – men champion blev fortfarande Knutstorp.

1949 hade Eric Fredlund tagit över träningen för alla Hägerneholms hästar, som kom att uppgå till 22 stycken. Första vinnaren korades den 8 maj – och vem var det om inte Dogged Boy, som nu skolats till hinderhäst, något publiken inte trodde mycket på. I ett femhästarsfält vann han säkert med oddset 20.19. Det skulle bli ytterligare en häckseger innan säsongen tog slut redan i juni.

Treårige Esquire visade att andraplatsen i Kriteriet inte var någon tillfällighet. I Jockeyklubbens Jubileumslöpning tog han en meriterande tredjeplats, mindre än en längd efter Mr Rubbertex och Hjärter Kung. Den mycket betrodde Amigo förlorade alla sina chanser genom att tappa cirka 20 längder i starten. 

Efter en mindre god prestation i Stockholms Stora Pris och en fjärdeplats i Derby-trial var Esquire bara en outsider i Svenskt Derby som reds den 17 juli på Jägersro. Löpningen artade sig till en stor svensk triumf. Flyingefödda Amigo (e Casanova) vann efter strid över Mr Rubbertex, medan Esquire slutade trea drygt två längder efter.

Efter en fjärdeplats i St Leger tog Esquire hem Grand Prix över mer passande 1800 meter, riden av Josef Klimscha, före Julianus, Hjärter Kung och Clubman Junior.

Att Equire kunde ta hem stayerloppet Tre kilometer berodde nog på motståndet. Eagle Eye, också en Hägernehomsuppfödning som stuteriet sålde som åring, var en nyttig häst men ingen av Esquires format och hade trots tre kilo lägre vikt ingen chans mot vinnaren. Och loppets trea, den gode Eyebright, gjorde årsdebut. Fyra i mål, långt slagen var Hägerneholms. nyförvärv, franskfödde Marjolet (e Massine), som dock var inköpt som avelshingst. Han var nu 12 år. Men Eric Fredlund hade inlett sin generösa vana att fylla ut alltför tunna startfält med egna hästar.

Som tränare noterades Eric Fredlund för 11 segrar för de 20 hästar som stod i hans vård men som hästägare blev stuteriet för första gången champion, med 6 000 kronor mer insprungna pengar än Amigos ägare Beatebergs säteri (som innehades av den så kallade snuskungen Robert Ljunglöf).

Esquires framgångar fortsatte 1950, då fuxen vann fyra segrar segrar, däribland Uppland-löpning och Skånska Fältrittklubbens Jubileumslöpning. Och Eric Fredlund och Hägerneholm blev både ledande hästägare och uppfödare.

Som hästägare tjänade Hägerneholm ungefär tre gånger så mycket som närmaste konkurrent, direktör Manfred Arnkloo. Lika stor var inte marginalen bland uppfödarna men det skilde 35 000 kronor mellan Hägerneholm och Svenska Fullblodsstuteriet.

I skriften ”Ryttare och Hästar” skrev redaktören Frank Martin:

”Esquire, Desiderios bäste son, gör verkligen skäl för den gängse meningen ‘en präktig häst’. Den välbyggda, storvuxna, grova hingstens segrar är alltid populära; publiken ser att han är en ärlig kämpe. Han är ett bevis för att Desiderio kan producera goda hästar – med goda ston. Och varför skulle han inte kunna det? Hans far Rustom Pascha var ingen ringa häst. Någon riktig stayer var han visserligen inte trots att han var fallen efter stayerproduktören Son-in-Law. Modern Cos sprinteranlag dominerade tydligen över arvet från Son-in-Law. – I Derbyt startade han som andre favorit. Både ägaren Aga Khan och tränaren ansåg att han hade bättre chanser att vinna än Blenheim. Runt Tattenham Corner ledde Rustom Pascha; 800 meter före mål såg det ut som han skulle vinna, ty han visade inga tecken på att inte kunna stå hela distansen. Men efter ytterligare fyrahundra meter var det plötsligt slut med hans krafter, Han slutade i det slagna fältet på elvte plats. – – -Det är en gängse uppfattning att det är endast på 1.600-1.800 m, som Esquire kan mäta sig med Amigo och Julianus. Underskattning? Säkerligen. Enligt resultaten är Esquire de båda vinstrikastes jämlike – och kanske mer än det fast han ännu inte tagit hem något av de ‘Stora prisen’.”

Säsongen 1951 blev ännu bättre – för Hägerneholm och svensk galoppsport i stort. När säsongen 1951 avslutas den 9 december, konstaterar Dagens Nyheter både på förstasidan och på sportsidorna att omsättningsmässigt är detta galoppens hittills bästa säsong

Och Hägerneholms stuteri blir den första hästägaren som når över 100 000 kronor i prissummor. Till det bidrar inte minst den nu femårige Esquire, som blir årets vinstrikaste galoppör med drygt 30 000 kronor. På nio starter tar han sex segrar. Återigen vinner hingsten Uppland-löpning men även Kapplöpningssällskapets Stora Pris, det vill säga ett av de ”Stora prisen”.

Manliga kollegor anmälde Inger

Ett varningstecken borde dock vara att ingen vare sig i den 3-åriga F-årgången eller i den 2-åriga G-årgången visade några tecken att gå i Esquires fotspår.

Under 1953 tar Esquire sin 24:e seger. Tävlandet kombineras nu med rollen som beskällare på Hägerneholm. Han vinner Maj-sweepstakes, en klass 1-löpning. Det sker före förra säsongens derbyvinnare Coast Guard och nya importen Norse, en stallkamrat till Esquire. Segern följer han upp på prima sätt. Han blir god trea i Stockholms Stora Pris efter 3-årige Tramontana (som sedan vinner Svenskt Derby) och 5-årige Lyrhanga, som för två år sedan var andra till Hurricane i Svenskt Derby.

Ett annat bekant namn, Dogged Boy, återkommer efter två segerlösa säsonger och en helt tävlingsfri säsong på grund av skada. Men 1953 gör fuxen comeback och segrar två gånger på fem starter. Speciellt remarkabel är den tredje starten då han vinner en amatörlöpning efter att ha slutat i de bakre regionerna. Nu vinner hingsten till vinnaroddset 64,02 och platsoddset 144.

Till detta bidrar säkert ryttaren. 16-åriga Inger Eriksson gör sin första tävlingssäsong och detta är blott andra starten.  Men när ekipaget gör om prestationen i en amatörlöpning den 13 juni, är oddset mer beskedliga 6,46.

Dock lägger några av banans manliga amatörryttare in en protest. I Jockeyklubbens resultat lista står det: ”Protest inlades mot Dogged Boys ryttarinna för bristande kvalifikation som amatörryttare. Lokala skiljedomstolen hänsköt protesten till Jockeyklubben.”

Ärendet behandlas i jubileumsboken ”Jockeyklubben – 125 år i galoppsportens tjänst”:

”År 1953 ville Jockeyklubbens arbetsutskott dra in licensen för sextonåriga amatörryttaren Inger Eriksson för att hon fått reseersättning från sin arbetsgivare på Hägerneholms stuteri med 9 kronor per dag. Den baserade sig på att hon dagligen cyklade sex kilometer från sitt hem till Täby järnvägsstation, varifrån hon åkte tredje klass tåg till Rydbo tur och retur, och sedan cyklade sex kilometer igen till hemmet. Ersättningen inkluderade också polletteringsavgift för cykeln på tåget. Men högre skiljedomstolen ansåg dessbättre inte att denna ersättning utgjorde hinder för att meddela amatörryttarlicens. Ursprungligen hade ärendet anmälts av tre manliga kolleger till Inger Eriksson.”

---