Trav och Galopp i akademisk sämja

Det finns många sammanslutningar inom galoppsporten. Så har det även varit tidigare, men det har nog bara funnits en förening för studenter. Den hette Equo Lunds Akademiska Hästklubb och bestod både av trav- och galoppentusiaster. Travarna var fler men sammanhållningen var god.

Det började i januari 1965 då några entusiaster satte upp ett upprop på den stora anslagstavlan i Akademiska Föreningens foajé i Lund. Där passerade de flesta studenter på väg till studentfiket Aten. På uppropet inbjöds till information om en hästklubb.

Mötet ägde rum på Kalmar och fick status genom att en av de drivande talarna hette Erik Owers, som några år tidigare varit ordförande i Studentkåren – senare blev han bland annat programchef på Liseberg i Göteborg.

Jag var en av deltagarna på mötet och kom med i interimstyrelsen. I denna ingick även Björn Nordstrand, senare både trav- och galopphästägare (bland annat hos Ewy och Gunnar Nordling och aktiv i Bonnierkoncernen och chef för TV4). Jag var också den som föreslog namnet Equo – latin för ’åt hästen, genom hästen, till hästen’.

Till de första medlemmarna hörde också Bengt Adielsson, journalist och verksam i båda sporterna. Även hans bröder Göran och Hans (inte obekant galopp- och travtränare…) var med.

Den 2 mars detta år var det dags för årsmöte. Ordförande blev medicinaren Willy Mattsson. Medlemsantalet uppgick till cirka 200, vilket gjorde den till en av de största studentföreningarna.

Equoluncher på olika krogar i staden var då redan etablerade, kombinerade med att sätta ihop gemensamma V5-system. Sedan organiserades träningsridningar på Jägersro i samarbete med Skånska Fältrittklubbens starke man Stig Holm, som var en varm supporter till Equo. 

Studiebesök på stuterier populärt

Stig Holm medverkade ofta vid de Equokvällar som anordnades med olika inbjudna gäster.

Andra gäster var Björn Zachrisson och travets sekreterare Calle Holmgren, men även galopptränare som Thorwald Nordquist och Hans Wiking och travtränare som Bertil Jansson, Calle Schough och Kalle Pettersson.

Våren 1965 anordnades akademikerdagar både på Jägersro Trav och Jägersro Galopp. Galoppdagen den 16 maj innehöll en Equo-löpning (som vanns av Jörgen J Lorentzens Stravan, riden av danske amatören Flemming Höjelse – före Lennart Jarvén på sin egen Gigi). Vidare arrangerades ett lotteri, såldes ett tipsblad och arrangerades en mannekänguppvisning (föreningen innehöll många kvinnliga medlemmar). Vid entrén spelade studentorkestern Bleckhornen.

Ett annat populärt inslag i föreningsaktiviteterna var studiebesök på stuterier. Ett av de första besöken gjordes på Vasaholm, där Margareta och Allan Wettermark var prima värdar. Andra besök gjordes på Brodda, Håleryd och Flyinge.

En drivande kraft i Skånska Fältrittklubbens styrelse var Carl-Erik Palmquist, som var så positiv till föreningen att han skänkte 10 procent av av allt hans hästar Boysan och Münsterländer sprang in till föreningen. Som marknadsansvarig på Tingsryds bryggeri såg han också till att föreningen fick gratis dryck till alla kvällsaktiviter. 

Tyvärr gick Carl-Erik Palmquist bort för tidigt.

Startboxvägran i debuten!

Kontakterna med tränarna på Jägersro ledde vidare till att två konsortier bildades. Stall Augias (ironiskt namn hämtat från grekiska mytologin där det blivit synonymt med ett mycket smutsigt stall) blev travstallet. Galoppkonsortiet bar det mer prosaiska namnet på en av delägarna (efter lottdragning) – för att slippa kostnaden för inregistrering av pseudonym).

Galoppkonsortiet bar dock inofficiellt namnet Eclipse. Den häst som köptes var en 3-årig hingst från Irland som hette Pendledale (e Matador), importerad till Sverige av Reihe Swartling. För 5000 kronor blev hästen konsortiets. Beloppet var relativt högt och tveksamheten till en början stor. Tränare blev Nils Nilsson, “Baltic” kallad. 

Men delägarnas tålamod var begränsat, så efter ett års väntan på start blev det tränarbyte till en ung, ny tränare, Hans Wiking.

Och så småningom blev det svensk debut, den 7 augusti 1966, i en löpning över 1200 meter. Den kan inte beskrivas som något annat än fiasko, eller som det står i Jockeyklubbens årsbok: ”Pendledale vägrade gå in i startboxen och meddelades startförbud”.

För delägarna som mobiliserat alla sina vänner i Lund och även fått spridning om debuten genom pressen (vilket underlättades av att att skribenten arbetade som frilansjournalist), var det en skammens dag.

I nästa start kom Pendledale dock iväg från boxarna men slutade sist. Det tyckte vi alla var ett stort framsteg.

Det blev bara fem starter till. Den bästa insatsen gjorde han den 24 september på Åby i en löpning över 1600 meter. Där slutade han knappt slagen tvåa , efter strid med Swartling-tränade Sweet Son (e Prince of Yeroda), som det året på nio starter tog sex segrar. Men i övrigt var det blekt. Sammanlagda prissumman blev 1600 kronor. 

Det hela tog slut när han på Täby Galopp, där en vinterkampanj förbereddes, låg fast i boxen och skadade sig så illa, att en lång konvalescens förutspåddes. Sådant fungerar inte i  ett konsortium, vars medlemmar huvudsakligen livnär sig på studielån. Pendledale såldes för en summa motsvarande slaktvärdet (hästar hade en sådant på den tiden).

Plånbok och tandborste räckte för Penser

Därmed upphörde mitt engagemang i Equo – dock hann jag vara med och ge ut en tidning som också hette Equo. Inte för att jag tröttnat, utan för att jag skulle in och göra uppskjuten militärtjänst. Jag hade då blivit ordförande men avgick vid ett årsmöte den 31 januari 1967.

Men klubben levde vidare några år. Det kan Agne Rudenstam berätta om: 

– Visst minns jag Equo. Det var trevliga möten på restaurang Backholms. Det var lördagsluncher, ofta med fortsättning över sundet till Klampenborg. Jag minns också stuteribesöken. Ett av de mest minnesvärda gjordes på arabstuteteriet Blommeröd, inte minst för att ägaren Erik Philip-Sörensen bjöd alla på cigarr och konjak.

– Inte mindre imponerande var Erik Penser, som också deltog i en lunch på Backholms. Han kunde inte åka med till Klampenborg, för att han skulle strax åka till England och se galopp. Sådana resor ingick inte i den vanlige studentens budget. Jag har för mig att hans bagage enbart bestod av plånbok och en tandborste.

– Jag var nog med från början. Jag hade en galoppbakgrund genom min syssling Olle Torndahl som varit lärling på Ulriksdal. Han förmedlade även kontakt med tränare Gösta Wahlberg, där jag fick rida ut några somrar.

– Jag var även ordförande i Equo en tid, innan studierna tog över. Efter Pendeledale blev jag ägare till en egen häst som hette Dollar (e Darbhanga) och som tog en hel del segrar.

– Jag är alltjämt aktiv i galoppsporten, bland annat i Stall Flimmer, ägare till Mrs Loreen (e Needwood Blade) som tog 17 segrar på 30 starter.

Så är det. Vi är en del som länge behåller galoppsporten i blodet. Även namnet Equo.

Björn Eklund

bjorn.eklund@mail.com