Förra månaden så var galopptränaren och hinderryttaren Christopher Roberts på resande fot på Irland.
Här kommer hans reseberättelse.

Min morfar delade med sig några kloka ord: ”Ska du bli bäst, ska du lära dig från de bästa.”. 

Med morfars insikt i bakhuvudet riktade jag därför fokus mot Irland och två av världens bästa tränare: Willie Mullins och Aidan O’Brien.

Fredagen den 9 januari for jag till Dublin, där jag blev upphämtad av en vän som flyttat till Irland, Anna Larsdottir, och som numera jobbar hos Aidan O’Brien på Ballydoyle. 

Även om jag inte åkte till Irland i januari för en solsemester, kändes det härligt och lite vårigt med sex plusgrader och sol. Först åkte vi till The Curragh, en av Irlands främsta galoppbanor där bland annat The Irish Derby avgörs.

The Curragh

Förutom tävlingsbanan fanns det även träningsbanor som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Det var fascinerande hur stor banan var – den är så lång att den inte ens “går runt”. Starten i derbyt, som är 2400 meter, är på bortre långsidan med endast en sväng och sedan upplopp. Efter mål tar banan slut och ett par hundra meter senare står ett trästaket.

Anna berättade att jockeyn knappt fick stopp på City Of Troy efter att han vunnit The Irish Derby 2024 och att han nästan höll på att ramma staketet. Tur att det gick bra – och något man kan skratta åt i efterhand! City Of Troy var en riktigt, riktigt bra tävlingshäst.

Aidan vann även Irish Derby 2025 med Lambourn, men han var lite bekväm av sig och rätt nöjd med att stanna efter sin seger. Han är lite av Annas ögonsten då hon är hans skötare och har fått lägga ner mycket extra arbete på honom. Vilket äventyr hon fick vara med om när Lambourn korades till dual derby winner, då han även vann det engelska derbyt, Epsom Derby, 2025.

Besöket hos Willie Mullins

Sedan bar resan av mot Carlow för att hälsa på Elliot Öhgren som jobbar hos Willie Mullins. Med 113 Cheltenham Festival-vinster, 19 irländska tränarchampionat och två engelska championat (säsongerna 2023/2024 och 2024/2025) är Willie Mullins Irlands och förmodligen världens bästa hindertränare.

Han har även några riktigt bra hästar på slätt, bland annat Ethical Diamond som vann Breeders’ Cup Turf i USA 2025.

Elliot gav oss en gedigen rundvandring. Vi hälsade på flertalet Grupp 1-vinnare utspridda över hela gården – det blev en del, eftersom Willie vann 39 Grupp 1-löp förra säsongen.

De flesta stallarna var lador med fem boxar på vardera sida om stallgången, alla med unika färger på boxdörrarna för att underlätta kommunikationen. Elliot är barn manager för The Green Stables och ansvarar för sitt stall och det mesta kring sina hästar. Han kunde varenda detalj om dem och berättade vilka lopp de vunnit och nästan vunnit. Några av de främsta hästarna i hans stall var:

• Kopek Des Borders (Supreme Novice Hurdle, Gr. 1, Cheltenham)

• Am Maximus (Gr. 1 Drinmore Chase 2023, Fariyhouse och Gr. 3 Aintree Grand National 2024, Aintree)
• Gaelic Warrior (Arkle Trophy Novices’ Chase, Gr. 1, Cheltenham)

Det var kul att se så många fina hinderhästar, avlade i generationer för just hindersporten. Många var högresta och otroligt vältränade, inte ett uns fett och med muskler på de rätta ställena. För tillfället var det ungefär 220 hästar i träning och Elliot berättade att ägare står i kö. Nyligen byggdes fem nya stallar med ytterligare 50 boxplatser som fylldes direkt, och det finns planer på att bygga ännu fler.

Mullins har två träningsbanor: en ganska djup flisbana och en sandbana. Hästarna tränas sex dagar i veckan, varav tre pass är lite tuffare beroende på var hästen befinner sig träningsmässigt och när nästa lopp är. Så här i mitten av januari hade de flesta startat ett par gånger och matchningen inför Cheltenham Festival i början av mars var i fullt fokus.

På bilden syns träningsbanorna i bakgrunden och en enkel parkbänk för ägare att slå sig ner och titta på sin/sina hästar.

Efter lite god kvällsmat på en lokal pub i Carlow gick resan vidare mot Aidan O’Brien i Rosegreen, Tipperary.

Ballydoyle och Aidan O’Brien

Lördag morgon klockan. 07.00 infann vi oss på Ballydoyle. Enligt Thoroughbred Racing Commentary är Aidan O’Brien världens bästa tränare med god marginal. Utöver alla internationella framgångar har han varit tränarchampion på Irland sedan 1998.

Anna hade tagit ledigt hela dagen för att visa mig runt, och tur var det – för det var väldigt mycket att se. Ballydoyle ägs av Coolmore och har drygt 200 hästar i träning, varav ungefär hälften är tvååringar. Planen var att först orientera oss lite och sedan möta upp Aidan inför dagens tredje tur.

Anläggningen är enorm, med enskilda stallar och träningsbanor utspridda över området. Det finns två tydliga uppdelningar: de nyblivna tvååringarna och de äldre hästarna. De bästa hästarna står i The New Yard och The Blue Yard, medan tvååringarna står en bra bit bort i ett område som heter The Highland.

Det var mycket strikt att personal inte skulle gå mellan stallarna, framför allt inte mellan tvååringarna och de äldre. Om någon behövde göra det skulle skyddsutrustning användas för att minimera smittorisk.

Stallar, träningsbanor och rutiner

Alla boxar var uteboxar som vetter mot en gårdsplan. Stallarna var uppdelade i hingst- respektive stostallar. Åtgärder för att minimera risken för skador var minutiösa och imponerande. Alla områden avsedda för hästar att gå på antingen gräs, flis eller gummi. Boxarna var extra stora med gummi från golvet och ända upp högt upp på väggarna. Alla hörn, stolpar och kanter var vadderade för att minska risken av skada vid eventuell kontakt.

Vidare fanns det kameror i alla boxar och i princip hela stallområdet var kameraövervakat. För att komma in på området behövde vi ta oss i genom en stor grind som säkerhetsvakter vakade. Vakterna hade även koll på övervakningskamerorna i boxar och stallområdet.

Jag mötte Aiden vid volten där hästarna värmde upp vilket var lite pirrigt. För den som inte är helt insatt kan jag säga att stjärnstatusen Aiden har inom galoppen är att jämföra med vad Messi har inom fotbollen eller Duplantis inom friidrotten. 

Det kändes väldigt stort att stå bredvid honom och kolla på hans hästar värma upp. Aiden var otroligt ödmjuk, öppen och välkomnande. Efter lite småprat började han genast att berätta om allt som hör till att träna galopphästar. Vi pratade underlag, skadeförebyggande, kondition, speed, träningsupplägg, vikten av att hålla hästarnas psykiska välmående på topp. Jag fick flera riktigt bra tips som jag är mycket tacksam för.

Han var mycket noggrann med disciplin och rutiner och lämnade inget åt slumpen. Han satte alarm för uppvärmning och avskrittning, och längs träningsbanorna fanns hastighetskameror var 200:e meter för att ryttarna skulle hålla exakt rätt tempo. Alla ryttare hade hörsnäcka så att Aidan kunde kommunicera med dem via radio. Aiden betonade vikten av att ha god kommunikation med personalen.

Underlaget på de flesta banorna var flis, inte grov flis som det var på Täby, mycket finare, nästan som sågspån. Aiden förklarade att han ville ha ett underlag där hästarna såklart får lite svikt, men ville även ha bra fäste så dom lätt kommer upp med benen. När vi var där höll dom på att lägga om underlaget på Ascotbanan.

Alla hästarna hade täcken och paddar med deras namn, en förkortning av hingstens namn och mödernets namn. Alla boxar hade även plakat med samma information plus födelsedatum. Avelsintresserad som man är var det till och med kul att bara titta på plakaten. Det var i princip endast världskända avelshingstar så som Justify, No Nay Never eller Curlin’ och efter ett tag reagerade man knappt när man stötte på en avkomma efter Frankel, Dubawi eller Wootton Basset för den delen.

Aiden berättade att de under försäsongen åker i väg med hästarna på ”utflykter” som en årlig rutin. De åker i väg med hela stallet till lite olika banor runt om för att ge hästarna rutin och stimulera lite av processerna som sker på tävlingsdag. Anna berättade senare om deras utflykter och den otroliga logistiken att åka i väg med 200 hästar till ett och samma ställe som dessutom ska tränas. Alla Ballydoyles transporter används såklart och ytterligare ett dussintal lastbilar med förare hyrs in för dagen. Imponerade!

Som en souvenir fick jag en av Lambourns framskor som han bar när han vann det engelska derbyt. Inte för att jag är särskilt skrockfull, men visst tar jag chansen när den kommer. Skon ska hängas upp i stallet för att samla tur till mig och mina hästar! Även om det ligger mycket hårt och noggrant arbete bakom varje häst, så ska man ändå ha marginalerna på rätt sida när det väl gäller. 

Just att man också ska ha lite tur gör galoppen så spännande! 

Det räcker att vinna en fotofinish med en halv näsa – och det finns alltid ett hopp och en dröm om att den nya åringen ska bli den nästa stjärnan!

Slutord

Jag är väldigt tacksam för Jockeyklubbens bidrag till denna resa och till alla som gjorde den möjlig på plats: Anna som fixade in mig hos Aidan, Elliot som visade oss runt hos Willie och såklart Aidan som delade med sig av sin tid och erfarenhet.

Det är inspirerande att se och påminnas om hur fantastisk galoppsporten är ute i den stora världen. 

Det ger också hopp om galoppsportens enorma potential i Sverige. 

Kan de, kan vi.

Christopher Roberts

---